Aldrig trodde jag att jag skulle sitta vid din grav och känna förtvivlan som för elva år sedan. Aldrig. Men här är jag nu. Vid graven där jag just satt buketten med de ursinnigt doftande liljorna vid din sten. Det här året har varit det värsta sedan du försvann.

Våra barn hade behövt två föräldrar som slogs för deras rättigheter. Två som skulle gå genom eld och vatten för deras skull. Två som växeldrog. Två som höll koll på varandra och kunde säga: “Du behöver vila. Jag tar över nu ett tag så att du får återhämta dig.”. Två som kunde bekräfta varandra i att vi är good enough, att vi inte ska bry oss om all skit och att samhället kan ta och stoppa upp sina anmälningar någonstans där solen inte skiner.

Jag vet att frågan börjar bli gammal, och jag har redan svarat på den hundra gånger när vår dotter gråter efter dig, kört mil efter mil med vår son för att dämpa hans ångest. Men, ja. Jag frågar mig också: Varför är du inte här?

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *