För 365 dagar sedan levde vår lilla familj i skräck. Sonen hade nyss räddats ut från ett behandlingshem som höll på att kosta honom livet och han fick ingen hjälp. Hans tillstånd gjorde det också farligt för dottern, som nu lade sitt femte år utan skolgång och isolerad hemma till handlingarna.

Jag var inte var säker på att min son skulle överleva. Jag hade dödsångest. Och dåligt samvete. För givetvis hamnade dottern i kläm. Hela hösten hade jag ägnat åt dagliga akututryckningar till behandlingshemmet och sedan timmar i bilen när vi körde omkring och försökte häva hans panikångestattacker och känslomässiga kollapser. Hemma satt dottern själv, eller med LSS-resurser som hon ratade. Bara jag dög. Såklart. Men jag kunde inte vara med henne.

Det påstods hela tiden att jag var en sådan bra och klok mamma. Ändå gjordes ständigt nya orosanmälningar till socialförvaltningen. Även om jag fått mer än 20 orosanmälningar på mig vänjer jag mig aldrig. Det är en sådan skam och ett sådant brutalt skuldbeläggande varje gång. Ett sådant diskvalificerande av mitt föräldraskap och av mig. Det är inte en uppmuntran att fortsätta orka göra mitt bästa. Men allt sådant är såklart irrelevant i jämförelse med den praxis som kommun och landsting utarbetat för att hantera komplicerade fall.

Det fanns inte en chans i världen att jag skulle klara av att balansera situationen och samtidigt slåss mot kommun, skola och landsting. Det var då jag bestämde mig för att ge upp. För ett år sedan skrev jag i ett blogginlägg:

2017 är året för mig att ge upp. Jag kan inte fortsätta att vara så här frustrerad och arg. Så ledsen och oroad. Jag behöver förlika mig med att barnen aldrig kommer att få rätt hjälp och att jag måste sluta vara upprörd över det, för det äter upp mig och gör mig till en bitter, ältande och bitvis elak människa.

2017 blev verkligen året då jag gav upp. Det har varit en otrolig erfarenhet och jag förstår knappt hur jag vågade. Jag hade stått där med reptampen och försökt att dra upp sonen från stupet. Nu hasade jag mig fram till kanten, tog hans hand och så föll vi tillsammans. Jag höll om honom genom kaoset som blev efter att jag slutat försöka rädda hans liv och han föll och föll och föll. Han grät. Jag grät. Jag var så rädd och jag kände mig sämst i universum över att se vad han utsattes för. Det pågick i flera månader. Och sedan tog någon sitt ansvar. I det här fallet chefen för BUP OCD, som fick till stånd en placering på ett nytt behandlingshem.

Min son är enastående. Jag måste få säga det. Trots denna uppvisning i vuxensvek som han utsatts för under många år, trots ett minst sagt tveksamt tillvägagångssätt innan och under själva placeringen, så gav han vuxenvärlden en ny chans. Jag vet inte varifrån den styrkan kommer, men jag beundrar den. Han blev placerad och jag gav upp. Jag sade konsekvent nej när han hörde av sig och ville att jag skulle ställa något till rätta. Ta det med hemmet, svarade jag. Du måste ge dem chansen att göra rätt. Jag åkte inte dit akut en enda gång. Jag tog inga strider mer. Eller jo. En strid tog jag, för sonens psykolog, en klok och engagerad man som var livbojen både för sonen och mig när det var som allra värst och varenda jäkla timme på dygnet var ett helvete att överleva. Återigen skulle praxis och prestige gå före det varenda handläggare och personal såg var till sonens bästa. Jag ska bespara er alla groteska detaljer. Men nu betalar jag psykologen själv för pengar jag inte haft.

Jag vet fortfarande inte hur det kommer att gå, men just nu går det och jag glädjer mig över varje dag som han har det bra. Jag är tacksam för att vår relation höll, att han fortfarande litar på mig och att vi kan ses och umgås som mor och son och prata om vanliga saker, som ryska pansarvagnar under Andra världskriget eller grafikkort eller konstiga modetrender. Jag är så otroligt stolt över honom!

Att ge upp för dotterns räkning handlade inte bara om att låta henne flytta till ett LSS-boende. Det handlade om att ge upp idén om mitt föräldraskap helt och hållet. I alla fall så som det borde se ut. Kanske handlade det mer om det för mig, en självisk önskan om att åtminstone ha ett barn hos mig, som kunde bekräfta min duglighet som mamma. Processen med att institutionalisera även dottern hade pågått ett par år och det underlättade definitivt övergången för mig. Trots det slets mitt hjärta och min själ förstås itu av att vinka av henne. Min lilla prinsessa, min sångfågel och fniss-Fia, min samtalspartner och mitt sällskap. Hon som fick mig att bita ihop och laga mat och städa och orka lite till efter att jag kommit hem från ännu en utryckning till storebror. Jag undrade vad som skulle vara kvar av mig om jag inte fick vara förälder på heltid mer.

Det blev en lång inskolning och jag gav upp. Jag chattade med dottern varje dag och förklarade, tröstade  och pekade: De vuxna där du bor nu kan hjälpa dig. De behöver bara tid att lära känna dig. Och du dem. Jag åkte inte dit. Men vi ses ändå. Varannan helg kommer hon hem och en gång i veckan åker jag 20 mil tur och retur för att träna taekwondo med henne. Tänk er det, denna lilla älva som suttit instängd på sitt rum i fem års tid ville börja träna kampsport! Och sakta i början och sedan allt raskare kom framgångarna. LSS-boendet anställde en tjej som pratar engelska, för att dottern ska kunna få prata sitt främsta språk, de har lyssnat på mina förslag om bildstöd och tydliga veckoscheman och överhuvudtaget tyckt att det var roligt att jag är engagerad. Fattar ni? Roligt! Det är helt revolutionerande när man i 10 års tid setts som ett arbetsmiljöproblem. Och så en dag när jag var där bubblar personalen: Du anar inte vad M frågade oss idag! Hon undrade varför hon inte kan få gå i skolan som de andra barnen gör här!

Jag åkte hem och grät. Lättnadens och tacksamhetens tårar över personal som står ut med att bli avvisad och idiotförklarad av en trumpen liten tjej. Som ser den där rädslan och osäkerheten som ligger bakom och därför fylls av empati och trygghet i att inte ge upp. Som genuint gläds och vill dela den glädjen med mig, för att de förstår att också jag är rädd och osäker på om jag gjort rätt. Som bjuder in mig och därför får en förälder som samarbetar, inte strider.

Dottern är hemma på jullov nu. Glad, nyfiken och social. Sådär som hon brukade vara innan hon förstod att hon var annorlunda och började känna sig fel. Vi går promenader i skogen, åker och handlar och hon bestämmer vilka morötter och vilka skorpor hon vill ha och det är möjligt att jag säger ja en gång för mycket när hon vill ha läsk och att jag möjligen tjatar om hur härligt jag tycker att det är att vara med henne. Visst himlar hon med ögonen och säger Muuuuuuum, stop it! Men jag ser i hennes ögon och hennes kroppshållning att hon tror mig och det gör mig så ofantligt glad att jag måste få säga det bara en gång till, hur mycket jag älskar henne.

Och vad blev det av mig 2017? Jo, det visade sig att jag fortfarande är mamma. Jag är mamma till två helt enastående, märkvärdiga, fantastiska barn med en unik begåvning att klara sig. Det visade sig också att jag har alla mina fantastiska vänner kvar – och nya! Vänner som dragit ut mig på aktiviteter och umgänge och som hjälpt mig att ta de där striderna som jag ändå valt att ta. Vänner som fått mig att känna att jag hör till och att jag inte är ensam.

Så jag vill avsluta 2017 med att tacka. Tack arbetskollegor och arbetsgivare, tack vänner i alla möjliga forum och konstellationer, tack handläggare, boendepersonal och andra professionella runt familjen, tack BiBsters och BiBster-fans och tack älskade skruttungar för att ni gör livet så verkligt och på riktigt.

4 thoughts on “2017 gav jag upp

  1. Jag sitter här rörd till tårar. ❤
    Du är fantastisk och det är så starkt av dig att sätta barnen främst som du har gjort. Jag förstår att det har varit, och fortfarande är, en tuff resa. Det glädjer mig att läsa om era framsteg.
    Jag hoppas av hela mitt hjärta att 2018 blir ett riktigt bra år för er!
    Tack för kampen du är så engagerad i för alla våra barn i behov.
    Stor varm kram ❤

  2. Ledsen, men jag kan inte se ett seger för dig här. Den Svenska staten har segrat, ja.
    Det fanns säkert skäl för att din dotter inte ville gå i skola, men när man inte passar in i normen så får man inget stöd för den man är i stället sjukförklaras man och därmed förminskas man också till att vara en mindre värd person. Att det skulle vara så fantastiskt att staten tog hand om dina två barn i stället för att ge dig allt stöd som du hade behövt för att kunna ta hand om dina barn är ingen seger. Du betalade ett högt pris, men fick behålla dina vänner och bekanta för att du höll dig till normen. Sorgligt hur lite anknytning och den intima kontakten i en familj räknas.

    1. Hej Tamara,
      Du har givetvis rätt i att det inte finns något alls att fira att mina barn har institutionaliserats. Det är en tragedi, ett svek och ett övergrepp. Men en sak har jag bestämt mig för och det är att inte älta eller fastna i hur det borde ha varit. Som jag skrev i inlägget förra året 2017 ger jag upp så äter orättvisorna upp mig. Jag kan inte mata dem. Skulle jag släppa fram känslorna över att i 15 års tid ha stridit för att mina barn ska få hjälp, stöd och kompetent bemötande kring sina funktionsnedsättningar skulle jag gå under. Det går inte att ta in hur vårt liv borde ha sett ut, vilka möjligheter mina barn borde ha fått, vilka rättigheter som de har berövats.

      I varje givet ögonblick behöver jag ställa mig frågan: Vad är bäst för mina barn såsom det ser ut just nu? När makten inte ligger hos mig är handlingsutrymmet begränsat. Det har inte ett skvatt att göra med att hålla sig inom någon norm eller ej. De val som jag har gjort må ha renderat personer som tycker att jag handlat klokt och som uttrycker det öppet, men det har lika mycket knäckt vänskaper, släktband och “karriärmöjligheter” när jag fört mina barns talan. Så himla normativt har jag verkligen inte betett mig. Jag väljer att läsa din sista mening som ett uttryck för samhällets syn på funktionsnedsatta personers mänskliga rättigheter. För min anknytning till mina barn har du ingen aning om och jag tar inte sådana skitanklagelser vare sig från skolor som inte har lust att göra sitt jobb eller från dig.

      Gott nytt år.

  3. Jag vet inte hur jag hamnade på den här bloggen men jag blev väldigt gripen av den omänskliga stress du härdat ut och den kärlek du visar din barn. På alla sätt.
    Jag kan inte undgå att känna hur lyckligt lottad jag är som inte behövt gå igen samma slit för mina barn. Och jag kan inte ungå att se hur lyckligt lottade dina barn måste vara med sin mamma.
    Lycka till i fortsättningen!

    /Mårten

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *