Edit 30/12 2016: Tack för den helt makalösa responsen på det här inlägget här och på Facebook. Det gör mig rörd och berörd att det är så många som känner igen sig. Ett förtydligande också: Jag kommer aldrig att ge upp kampen för våra barn och för en bättre värld för dem. Det är den personliga striden för mina egna barn jag släpper. Jag tror jag gör mer nytta om jag slutar vara vara missnöjd över hur lite stöd de får och ger dem mer av mitt positiva och klart-att-det-går-jag. Vi ses på barrikaderna, vänner!

Det sista som överger människan är hoppet, sägs det. Ibland är det riktigt dumt. Det gör att man fortsätter att slåss och kämpa mot något som man gång på gång har överbevisats inte kommer att gå. Kanske tycker man att det borde gå. Att det rimliga vore att barnen till exempel får utbildning i landet Sverige. Att deras funktionsnedsättning skulle kompenseras så att deras rätt till värdighet och självbestämmande skulle vara möjlig. Att en sexåring som snyftar att han inte orkar leva längre får vård så att han inte 10 år senare befinner sig i samma hopplösa mentala helvete. Att en 9-årig flicka som ger upp och slutar gå till skolan snabbt lotsas in i ett program för att få henne tillbaka istället för att låta fyra år gå utan skolgång.

Ja, jag har hoppats. Jag har sett hur handläggare försökt hitta lösningar. Jag har sett skattekronor spenderas på insatser som kommer alldeles för sent och alldeles fel. Jag har suttit kring stora konferensbord där alla vet att det barnen behöver kommer de aldrig att ge dem, även om det kostar en bråkdel av de insatser som sedan sätts in, när katastroferna är ett faktum. Jag har sett skolor vända barnen ryggen, även dyra specialistskolor för barn med autism.

Jag har tänkt att det inte är möjligt att det får gå till så här. Att en dag måste de vakna upp och göra rätt. De vill ju. De har bara fått för sig att de inte kan. Och när de tror att de inte kan, då gör de ingenting. Förutom att hålla möten. Herregud, vad möten de håller! Då och då blir vi riktigt arga på varandra. Jag, för att jag inte tycker att de gör det de borde. De, för att de tycker att jag kräver och är otacksam.

2017 är året för mig att ge upp. Jag kan inte fortsätta att vara så här frustrerad och arg. Så ledsen och oroad. Jag behöver förlika mig med att barnen aldrig kommer att få rätt hjälp och att jag måste sluta vara upprörd över det, för det äter upp mig och gör mig till en bitter, ältande och bitvis elak människa.

Sverige ser ut så här och det kommer inte att förändras till det bättre under min livstid. Så, vad kan jag göra för att göra mitt och barnens liv så smärtfritt som möjligt? Det ska bli mitt fokus 2017. Vi har en fantastisk grund att bygga på. Den relation jag har till mina barn är unikt stark och full av livskraft. När vi fokuserar den kraften på att skapa en bra tillvaro istället för att stånga oss blodiga (bokstavligen) mot samhällsinstanserna, kommer vi att få ro. Jag måste tro att det är så.

Idag var jag hos en specialistfrisör för att ta reda på varför jag tappar allt mitt hår. När vi hade uteslutit mediciner och dålig mat återstod stress. När hon fick höra att jag stressat i 10 år stannade hon mitt i rörelsen .Våra blickar möttes i spegeln och hon frågade “Och hur länge hade du tänkt att hålla på att stressa?”. “Som om jag hade ett val” tänkte jag argt. Men jag har ju det. Jag kan ge upp hoppet om att barnen ska få utbildning, vård, omsorg, rehabilitering, självbestämmande, värdigt liv utdelat av samhället. Jag får ge dem det själv istället. Efter den förmåga jag besitter och har möjlighet till. Livet är inte rättvist. Det går inte ut på att vara rättvist. Det går ut på att försöka göra gott och må bra.

2017 börjar jag om.

14 thoughts on “2017 ger jag upp

  1. Herregud, du skriver ju om min tillvaro! Jag skriver under på allt och inte minst jag följer dig 2017, jag ger upp! Om inte så är jag snart död.
    Kram från en medsyster

  2. Känner igen mig oerhört i dina tankar och känslor. Det är tufft och tärande att hela tiden föra kampen som aldrig leder framåt.
    Jag läser en bok nu. Den heter “Att leva ett liv. Inte vinna ett krig. Om acceptans” av Anna Kåver. En hel del tänkvärt. Det är inte lätt att acceptera det som är när det inte är bra. Men kanske kan det bli lite bättre bara genom acceptansen. Skickar många varma kramar med hopp om att 2017 blir ett bra år för er! ❤

  3. Tack för den texten, precis så är det. Ja tanken har kommit också till mig att jag inte kan fortsätta kämpa att jag måste leva med och i vår situation. Den kampen som göds av ilska blir i sig själv en flykt från här och nu, tar mitt fokus från mitt barn när jag tänkte att den skulle hjälpa mitt barn. Kampen gör mig till en arg o h frånvarande förälder det är inte vad mitt barn behöver att se mig tvingas inta barrikaderna gör att ute i fält slåss ett krig mot väderkvarnar som gör mig galen av sorgen över samhällets tillkortakommanden och misslyckanden. Jag ska som du kämpa för att göra 2017 till det bästa 2017 för mina barn genom att ge dem mera av min närvaro och mindre av min kamp för jag tror sim du att det gör skillnad.

  4. Ja hu vad jag känner igen mig. Man kör slut både på sig själv och dottern med alla dessa måsten och möten m.m. Mycket bra skrivet. Ha ett underbart 2017.

  5. Javisst, jag känner igen mycket, både från min egen kamp med min son och med andras, kanske mer från andra. De ensamma mammorna med låg lön och status. Själv var jag socionom och fick i alla fall lite mer respekt som människa. Jag känner igen min dotters kamp för SIN dotter, som hade betydligt svårare npf. Vi får kämpa så hårt och ingen fattar det! Min dotter förbrände sig själv från att ha ett barn som man trodde skulle hamna på gruppboende till en, som 2004 tog studenten på ett vanligt gymnasium. Men hon slet på sig själv och tog sitt liv 2006.

  6. Ja, tyvärr tror jag att du gör rätt. Lägg energin på barnen och dig själv. Tror att det lönar sig mer för er.
    Själv gav jag upp redan innan jag började. Hade efter 2 skolbyten varav det sista var till en s k resursskola, insett att det inte fungerar. Skolsystemet alltså. Däremot finns det gott om plikter för oss föräldrar och våra barn. Hela systemet är så genomsurt för barn med diagnoser att man bli alldeles matt.
    Jag är dock glatt överraskad över att min son lärt sig så mycket helt själv under det året han varit hemma. Hans engelska är grym efter att ha fått härja fritt vid datorn det här året. Hans allmänbildning växer sig starkare för varje dag. Han slukar mängder av intressanta saker på Youtube varje dag. Han mår mycket bättre nu än för ett år sedan och jag VET att det beror på att han sluppit skolan, och fått mitt löfte om att jag aldrig kommer tvinga iväg honom till något som får honom att må så dåligt igen. Tänk om min son faktiskt har det bättre som hemmasittare än i skolan, i landet Sverige..!! Ja, jag tror faktiskt det. Så småningom försvinner skolplikten för hans del, och då kan han börja tänka fritt kring sitt eget liv. Då är han också lite äldre och med det kommer mognaden.
    Jag och många med mig är oerhört tacksamma över allt arbete som du gjort för allas våra barn. Det vet du! Men nu är det nog dags att du varvar ner och tar hand om dig och barnen! Lycka till!

  7. Du har verkligen kämpat och är en fantastisk ambassadör för våra barn i behov, ett stort tack!

  8. Sinnesro 2017 önskar jag dig fina vän! <3<3<3

    Sinnesrobönen
    "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden. "

    Men det galna är att det är sååå svårt att få till lagstadgade rättigheter!!!!!

  9. Tänker att ge upp samtidigt ger plats för det nya.

    Som mor till en fantastisk läromästare på 27 år med CP-skada, ADHD och autism vet jag att det finns vägar även om det gäller att vara stark och i sin egen kraft för att skapa dem.

    Kommer till våren att vars instruktör inom lågaffektivt bemötande. Delar gärna med mig av min resa…
    Betalar nu själv utbildning och handledning och lägger extremt mycket på bemötande, kommunikation, medling och det jag kallar “less is more”.

    Jag finns på FB om du vill komma i kontakt med mig.

    Tillsammans är vi många och jag får kraft av min dotter och anser att systemet många gånger arbetar för systemet.

    Det finns vägar… Även om de känns omöjliga att hitta i stunden.

    Tack!

  10. Jag gav upp skolan för min son. Han mådde sämre trots ständiga möten och åtgärder o.s.v. Till slut sjukskrevs han hela vårterminen av BUP. Nu har han hemskola, det är inte vad vi hade önskat men det var enda utvägen. Han mår mycket bättre nu och har inga självmordstankar längre.
    Nu är det bara alt annat kvar (BUP, LSS och Försäkringskassan) för att få hans tillvaro att fungera….

  11. Hej!
    Jag jobbar i skolan och har länge jobbat med elever som inte anses platsa i vanliga skolan. Nu är jag tillbaka i den vanliga skolan och försöker få til det bra även där men det är svårt. Den organisationen är mycket mindre flexibel än den jag varit tidigare. Jag är uppriktigt intresserad av att veta vad du anser att de på skolan inte gjort och vad de borde gjort och vad som är rätt hjälp.
    Hälsningar
    En speciallärare

  12. Den här resan har jag också gjort, jag har också kämpat i tio år och har också tappat massor av hår och till slut insett att ingen hjälp någonsin skulle komma.

    Från den dag jag gav läkarna sparken och googlade mig fram till hur JAG kunde hjälpa mina barn i stället och började tänka på hur otidsenlig och oviktig (ja, faktiskt!) skolan är i dag och i stället fokuserade på att bygga barnens självkänsla och på det som gav dem glädje och energi (till stor del att sitta i soffan eller sängen med dem och titta på tecknad film och leka med deras gosedjur, baka ihop och skapa en roligare tillvaro med aktiviteter tillsammans, som picknickar på lekplatser, i trädgården och på golvet under vardagsrumsbordet), allt för att skapa en vardag för barnen att se fram emot och lära dem vad GLÄDJE är, så vände det.

    Skickar dig all kärlek, jag vet precis hur det är. Men även om läget känns komplett hopplöst, så kan det vända ändå! Jag vakade dag och natt under lång tid för vår ene son var dödssjuk, idag mår han nästan helt bra, helt och hållet tack vare mig, läkarna fattar ingenting. Jag har nu slutat tappa hår, sover äntligen på nätterna och jobbar halvtid igen. Kämpar fortfarande m vården, skolan o soc, men det är sekundärt nu. Mina barn tror på sig själva nu, de vet att skolan bara är en liten del av livet och att det finns många andra sätt att lära sig på, de mår relativt bra och ser förhoppningsfullt på framtiden!

    Vi flyttade till en annan, rikare kommun för 1,5 år sedan då sonens läkare anmält mig till soc av ilska/rädsla för att jag lyckats med det han misslyckats med. Önskar vi hade gjort det långt tidigare, då det finns ett smörgåsbord av resurser här, lärarna är bättre, hjälpmedlen bättre och attityden på den här skolan helt annorlunda än i skolorna i vår gamla kommun.

    Hoppas mitt inlägg ger dig kraft att fortsätta kämpa, med förflyttat fokus!
    ❤❤❤❤❤

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *