Lotta Edholm, orka bry dig!

Lotta Edholm, eftersom du inte svarar på din egen blogg skriver jag till dig på min blogg istället.

Jag skulle vilja veta om du verkligen på riktigt menar allvar när du ser det indragna stödet till elever med särskilt stöd som en icke-fråga (Om vi ska tolka ditt ointresse och tystnad på något annat sätt får du gärna höra av dig).

Du säger så här i intervjun:

– Det här är ju ett sätt att försöka se till att alla barn i behov av särskilt stöd oavsett vilken skola man går på får det stödet. Och att det är viktigt att alla skolor, oavsett om man är kommunal eller frisstående faktiskt tar ett ansvar för de elever man valt att ta emot. Det har man rätt att kräva som förälder.

Dina tankar är bra men inte verklighetsförankrade på något sätt. Min son fick inte det stöd han behövde och jag såg honom smulas sönder som människa under ett och ett halvt års tid. När jag påpekade att läroplanen ger alla barn rätt till undervisning efter sina behov fick jag av skolan höra att jag var osolidarisk: om jag krävde specialbehandling för min son skulle det innebära att fyra andra elever skulle bli av med sin hjälp. Någon budget för barn som honom fanns inte alls. Det var lönlöst att försöka få det. Skolan gjorde minsann allt de kunde. Deras händer var bakbundna. Blablabla.

Det är många skolor i Stockholms stad som inte tar hand om barn med särskilda behov. Det står i läroplanen att de ska göra det, men det gör de inte. En del låtsas som att de inte har några sådana barn, en del låtsas att det bara handlar om dåligt uppfostrade barn, en del säger att de inte har några som helst extra resurser och att de därför inte kan hjälpa till hur mycket de än skulle vilja. En del, som sonens skola, ser helt enkelt till att barn som inte passar in slutar genom att sätta så mycket press på föräldrarna att de till slut ger upp. Skolan är väl medveten om att det står 100-tals barn på kö som vill börja hos dem. Och väl medveten om att föräldrarna är så mentalt och själsligt slutkörda att de inte orkar bråka mer och för att de sett sina barn lida tillräckligt och inte vill dra in dem i ytterligare stridigheter.

Oavsett anledning får de här barnen ingen hjälp. Ingen. Hjälp. Så innan ni lägger ner resursskolor måste ni se till att den världsbild som ni vill ha i Stockholms skolor också existerar utanför er bubbla. Ni måste se till att skolorna ges utrymme inför och under terminerna att ta emot och ta hand om barnen som behöver särskilt stöd. Ni måste se till att det finns rutiner för detta så att föräldrarna inte ska behöva långtidssjukskrivas för att de går in i väggen i sin jakt på hjälp. Framför allt kan ni inte, herregud, dra in stöd som ni först utlovat och därmed ställa barn helt utan undervisning vid skolstart. Det är så ofattbart osannolikt avskyvärt att jag fortfarande har svårt att förstå att det är sant. Och att du inte bryr dig om det.

Innan Magelungens resursskola kom och räddade min son hade han 99,99% frånvaro, panikångestattacker och suicidalt beteende. Han var 11 år och ville inte leva. På 1,5 år har Magelungens skola sett till att ge min son livslusten tillbaka. Han har 100% närvaro, betyg i alla ämnen och pratar om framtiden.

Om ni så lättvindigt och plötsligt drar in verksamheter, vad kan vi förvänta oss härnäst? Varför inte stänga alla ortopediska avdelningar? Vaddå, det finns väl läkare på vårdcentraler som kan ta hand om benbrott? Det är deras plikt att ge alla invånare rätt sjukvård, det står i FNs allmäna förklaring av de mänskliga rättigheterna. Och i Svensk grundlag! Gör det redan imorgon, utan att underrätta någon i förväg eller ge vårdcentralerna extra resurser, vetja! Så kan ni sänka skatten med 16 öre till.

One thought on “Lotta Edholm, orka bry dig!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *