Idag fick jag den stora äran att hålla tal i S:t Lukas kyrka på nationaldagen.

Man gnötar på! Tiden upptas av tvätt av tubsockar som är omöjliga att para ihop, att plocka i och ur diskmaskinen, komma ihåg gympapåsen åt barnen, inbokade möten på jobbet. Tiden upptas av gräl över just ingenting för att man inte orkar vara resonlig och balanserad. Tiden upptas av oro inför framtiden. Och under tiden tiden går, försvinner ytterligare en liten bit av det liv man fick.

Varför är jag här? Vad är meningen med allt? Får ni också sådana tankar ibland? Vad hände med tonårens idé om att man var oumbärlig för mänskligheten och visste och kunde allt?

Tiden går och man gnötar på. Och det händer att man tappar bort sig bland utspillda mjölkpaket och grus i hallen. Då kan det vara bra att sätta sig ner en stund och begrunda tillvaron en smula. Det är mycket som man tar för givet som för många människor är ouppnåeligt. Jag borde faktiskt veta bättre.

I år är det 10 år sedan min man och mina barns far gick ut i skogen för att aldrig mer komma tillbaka. Han orkade inte mer. 36 år gammal. Vissa detaljer från den natten när polisen var ute och letade efter honom är fortfarande knivskarpa. Redan innan polisbilens strålkastare bländade mig och polisen berättade visste jag. Hans närvaro var borta. Den som jag kunde känna även om vi inte var tillsammans. Nu kändes det bara tomt och kallt när jag försökte tänka ut var han kunde ha tagit vägen.

Det följde år av oro. Jag hade lagt så mycket av min tillit till vårt gemensamma liv. När han dog behövde jag bygga upp ett nytt själv. En ny familjekonstellation där jag var den enda ansvariga. Mina barns enda trygghet. Jag behövde skärpa mig. Klippa mig och skaffa ett jobb. Det dög inte att jag riskerade deras välmående med att kräla runt i mitt eget gnällträsk.

2010 fick jag chansen att på riktigt lämna en osäker tillvaro med praktikplatser och arbetsträning bakom mig. För er som sluppit den erfarenheten kan jag berätta att branschen är full av arbetsgivare som inte drar sig för att utnyttja sjuka människor som vill tillbaka till arbetslivet. 2010 anställdes jag som informatör av Järfälla församling. Mitt första riktiga jobb på flera år! En arbetsgivare som vågade!

Samma höst som jag skulle börja min anställning hände två saker. Jag slet av ett korsband i höger knä som fick gå obehandlat hela sommaren och min son började må allt sämre i skolan. Det kändes minst sagt jobbigt att bland det första jag gjorde lämna in ett papper om sjukskrivning på grund av knäoperation.

Ett år senare hade situationen för min 11-årige son blivit akut. Han mådde allt sämre, slutade att gå till skolan och uttryckte allt oftare att han inte längre orkade leva. Jag vågade knappt lämna honom ensam.  Den sommaren fick jag äntligen gehör för en BUP-utredning som visade att min son har en inbyggd extramotor. ADHD kallas det. Omöjligt att sitta still. Omöjligt att koncentrera sig. Känslor som sprätter iväg som fyrverkeripjäser åt alla möjliga håll.

Det tog ytterligare månader av oro innan en ny skola fångade upp både honom och mig och med professionellt kunnande och massor av engagemang lockade min son tillbaka till såväl skolan som livet. I dagarna går han ut 8:an efter en riktig kämpeinsats.

För ett och ett halvt år sedan ungefär knakade även min dotters skolgång rejält. Det var svårt att riktigt förstå varför. Hennes klasskamrater var snälla, lärarna engagerade och hon såg ut att trivas när hon var där. Visserligen stod hon ofta ensam på rasterna men det var självvalt. Jag och min nya fantastiske man satt med dottern i skolan och lekte med henne varje rast för att hon skulle gå dit men till slut hjälpte inte heller det. 10 år gammal blev hon också hemmasittare.

Vi gjorde en utredning och det visade sig att dottern har högfungerande autism, även kallat Aspergers syndrom. Problem att förstå sociala koder, problem att förstå och hänga med i muntlig kommunikation, säregna och intensiva intressen och hyperkänslig för syn- hörsel- och känselintryck. Trots att kommunen reagerade mycket snabbt och vi snart fick plats på en specialskola där enbart elever med högfungerande autism går, har det inte gått att få tillbaka dottern till skolan. I april sjukskrevs hon för utbrändhet. Nu tar vi en dag i taget.

Visst är det lätt att hamna i misär-tänkande när dörrar slås sönder och förtvivlansgråten från ett barn som inte orkar och inte förstår aldrig verkar ta slut. Visst känns det ibland både orättvist och hopplöst och visst gnager oron för hur mina barns liv kommer att se ut den dagen jag inte längre har möjlighet att vara deras livs-livvakt.

Men jag känner också enorm tacksamhet. Tacksamhet över landet Sverige som gav mig en framtid när jag som liten bebis övergavs i Sydkorea och jag blev adopterad. Tacksam över det sociala skyddsnät som trädde in när livet blev kaos efter min makes död. Tacksam över det system som trots brister ändå gör det möjligt för mina barn att utbilda sig och bli en del av samhället. Tacksam över Järfälla församling som gav mig chansen att komma igen på arbetsmarknaden.

Tiden går och man gnötar på. Livet blev definitivt inte som jag tänkt mig. Det blev intensivare, galnare, känslosammare, härligare och inte så lätt. Men, som jag brukar säga: Livet är en dans – breakdance – man bryter ihop med jämna mellanrum men det är breaken i dansen som gör den intressant.

Ett fyrfaldigt leve för Sverige!

3 thoughts on “6 juni 2015: Man gnötar på

  1. Men så fantastiskt formulerat!!! Tänker att det är så viktigt att våga bryta ihop, få nya insikter (om än smärtsamma) och bli “helare”. Vara rollmodell så gott det går för våra barn som inte behöver hitta sina egna vägar och glädjeämnen utanför och bortanför det föväntade och “normala”.

  2. Ja det gäller att försöka se det man faktiskt har i livet och inte bara stirra sig blind på det man inte har.
    Du har gått igenom mycket. Härligt att du känner att du hittar glädje i livet. Även om vägen blev krokig och inte lätt….
    Kram ♡

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *