Till dig, småbarnspappa, som med full kraft tacklade mig av cykeln på Sveavägen en måndagseftermiddag i rusningstrafik. Förundersökningen är nerlagd, som du vet, eftersom du valde att fabricera en historia om att jag körde på dig, när du blev konfronterad av polisen som kom till platsen och ”ord står mot ord”. Jag vill berätta för dig vem den där ”jävla cyklisten” är som du, efter att du armbågat mig rätt in i en bil, rusade fram och fortsatte att rycka och slita i, tills framspringande vittnen motade bort dig.

Den där cyklisten, som du på måfå valde ut för att ”lära en läxa” är, liksom du, förälder. Jag har två barn, båda med stora funktionsnedsättningar, och till och från bor de på institution för att avlasta mig. Jag är ensam, förstår du, eftersom barnens pappa dog när yngsta barnet var drygt ett år gammal. Jag har tagit hand om dem på egen hand och min sons allra största skräck är att något ska hända mig. Därför valde jag att vänta med att ringa honom och berätta, för att jag visste att han skulle bli så rädd.

Han fyller 18 år i år, min son, och snart kommer han att flytta hem, efter lång behandling för panikångest, depression och självskadebeteende. Han har känselspröt utanför kroppen och känner direkt när något är fel. Så jag väntade tills den värsta smärtan och chocken hade lagt sig, så att jag skulle kunna ta emot hans reaktioner. Han ville träffa mig omedelbart och när vi sågs gav han mig en ovanligt lång kram. Han har autism, förstår du, så han tycker inte så mycket om kroppskontakt annars.

Han behövde höra allt om vad som hänt. Igen och igen. Förvissa sig om att jag mådde bra. Att ingenting var allvarligt skadat. Att jag inte överansträngde mig. Min dotter, också hon hemma över helgen från sitt autismboende, satt tyst och tittade på samma youtubeklipp om och om igen. Och det var då, med båda mina barn hos mig, som det verkligen sjönk in. Den fullständiga katastrof som du hade kunnat orsakat dem. Bilen, som jag flög rakt in i och som sedan körde över min arm, hade lika gärna kunnat döda mig. De hade kunnat vara föräldralösa nu, eller haft en mamma som inte kunnat ta hand om dem längre. De hade kunnat vara dömda till ett liv på institution för att du bestämde dig för att just jag just den kvällen skulle stå till svars för alla cyklister som du inte tycker ska cykla på den gata som du bor på.

Våra blickar möttes, som du ju alldeles säkert minns. För alltid är ditt ansiktsuttryck inetsat i mitt minne när du tog sats och fällde mig av cykeln. Men jag har som ensamstående mamma till barn med funktionsnedsättningar fått lära mig att välja mina strider så detta är det sista av min energi som jag ger dig innan jag låter livet, det som jag genom ett mirakel fortfarande har kvar, gå vidare.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *