Jag läste nyligen om en man som tog sitt liv efter att Försäkringskassan nekat honom ersättning och krävt att han skulle ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, trots 8 intyg från 5 olika läkare. En annan artikel berättade om en cancersjuk kvinna som inte får sjukpenning för att hon inte anmälde sig sjuk i tid och den fajt som jag är involverad i för barn med neuropsykiatriska funktionshinder, som trots specialistläkarutlåtanden inte av kommunen anses ha rätt till hjälp i skolan kan jag inte låta bli att undra:

Sedan när började vi tycka att det är okej att en tjänsteman med 3-4 års högskoleutbildning (för de är väl utbildade socionomer eller samhällsvetare?) på subjektiva grunder och egna tolkningar avfärdar expertutlåtanden på det här sättet?

En specialistläkare har minst 10,5 års studier och minst 7,5 års arbetslivserfarenhet (5,5 års grundutbildning, 1,5-2 års AT-tjänstgöring och 5 års specialistutbildning parallellt med tjänstgöring som läkare).

Varför tror man att speciallärare, lärare och rektorer på pin kiv sitter och ägnar timmar på att skriva ansökningar för extra stöd till barn med särskilda behov? Om skolan gör den pedagogiska bedömningen att barnen behöver extra resurser, ofta uppbackat med utlåtanden från experter på Bup, varför ifrågasätter man ens det? 2012 avslogs 75% av alla ansökningar om tilläggsbelopp av Stockholms stad. 75%. Tjänstemannen, som var ekonom och inte hade någon utbildning inom pedagogik eller psykologi, gjorde alltså bedömningen att de flesta skolor ljög om barnens behov.

Jag vill faktiskt inte leva i ett samhälle som har som utgångspunkt att folk ljuger.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *