För två år sedan steg jag in i en ny värld. Den hade föregåtts av barn som inte betedde sig som sina kamrater och framför allt inte reagerade på det sätt som jag förväntade mig. Min gamla världsbild fungerade inte. Mina sanningar var ingenting värda. Jag var frustrerad, rädd och arg. 

Framför mina ögon fanns min älskade son, som långsamt förvandlades från en pratglad, skojfrisk och påhittig lågstadiegrabb till en apatisk elvaåring som inte längre ville leva. Jag stred för honom, för hans rätt att överleva men förstod samtidigt inte vad det var för fel på honom. Varför kunde han inte bete sig som alla andra ungar?

Sommaren 2011 kom beskedet. ADHD. Jag klev in i denna nya värld av ”osynliga” funktionshinder. Jag träffade andra barn med diagnoser och jag träffade deras föräldrar. Jag såg hur oerhört lite som krävs i en människas personlighet för att andra ska uppfatta dem som konstiga och dra sig undan: svårt med ögonkontakt, svårt att säga tack, svårt att tajma ett samtal… Jag lärde mig att se de älskade ungarna bakom handikappen, att se förbi det som vid första kontakten irriterar. Lärde mig att förstå deras konstanta kamp för att klara av livets alla moment som för andra går på rutin men för dem tar stora mängder energi: klara av att ha på sig strumpor, trots att de klämmer runt smalbenen. Klara av att ta in 29 klasskamraters små ljud och rörelser och samtidigt försöka komma ihåg lärarens instruktioner. Klara av att det som bestämdes på morgonen, eller helst tre dagar i förväg, inte längre går att genomföra.

I mitt hjärta finns för alltid också alla dessa föräldrar som kämpar med att få vardagen att fungera med överaktiva eller överkänsliga barn. De kämpar mot fördomar och intolerans från en omgivning som antar att det är slapp uppfostran som ligger bakom deras barns svårigheter. De är så nära superhjältar man kan komma. Ingenstans har jag upplevt föräldrar som är så genuint närvarande med sina barn. Som bokstavligen går genom eld och vatten. Vars tålamod och kärlek är så berörande och rörande att se.

I höstas sammanförde oss ett riktigt dåligt beslut i Stockholms utbildningsförvaltning. Många av våra barn havererar i skolsystemet och blir utkastade eller ombedda att lämna den vanliga skolan. Nu skulle vår räddning – resursskolorna som helt anpassat skola och undervisning efter barn med särskilda behov – tvingas stänga därför att de fått avslag på sina ansökningar om extra resurser för eleverna, alla med någon form av osynligt funktionshinder såsom autism, hyperaktivitet eller dyslexi.

Vi demonstrerade, uppvaktade politiker, gick ut i media och slogs ännu en gång för våra barns grundläggande rätt till utbildning. Och den här gången var vi inte ensamma. Vi var hundratals föräldrar som bildade ett nätverk och kämpade tillsammans. Nätverket heter Barn i behov och vi strider fortfarande. Kampen förs över hela Sverige och målet är att Skollagen ändras så att varje barn garanteras rätt till grundskoleutbildning. Idag går det nämligen att smita undan ansvaret och barnen lämnas åt sitt öde.

Det här är en hyllning till barnen som kämpar och deras föräldrar. Glöm inte bort barnen. Svik dem inte. Ge alla barn en chans!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *