För hundrade gången frågar en snäll vuxen hur det går i skolan och om det är roligt och för hundrade gången sjunker dottern ihop med axlarna. Jag får för hundrade gången förklara att dottern inte går i skolan. Vanligtvis brukar den vuxne då backa och mumla ojdå och nämen va? Men den här gången tittar tandläkaren (eftersom det var där vi var idag) upprört på mig och säger “Men SKOLPLIKTEN då?!” Och jag svarar att ja du, den gäller tyvärr inte min dotter.

Då blir han riktigt upprörd och frågar om jag varit i kontakt med socialförvaltningen. Så jag räknar lugnt upp alla instanser i vårt samhälle som kontaktats och som sagt nej. Det tar ungefär hundra miljoner år eftersom de hunnit bli rätt många på 3,5 års ofrivillig skolfrånvaro.

Är det okej att jag går vidare med det här? undrar han. Och jag ler trött och säger att javisst. Lycka till.

5 thoughts on “Den hundrade gången

  1. Men ååååååh
    Vad säger man?
    Det finns så lite kunskap och förståelse att det är skrämmande.
    Skickar många styrkekramar ❤
    Du är en kämpe och jag beundrar dig för ditt engagemang och din kunskap!

  2. Hoppas verkligen att tandläkaren går vidare med detta.
    Jag hoppas att det kan finnas förståelse för att alla är olika.
    Kram till dig och barnen

  3. Skolplikt gäller endast att barn måste gå i skola men det innebär inte att skolan måste ta emot dig barn.
    Jag och min son har varit där.
    Skolan sa vi har inga resurser.

  4. Ett förtydligande. Jag blev alltså glad åt tandläkarens upprördhet. Jag har suttit i detta så många år så det har blivit en del av min vardag. Att då och då möta människor som blir jättearga över hur mina barn blir behandlade, fastän de inte alls “behöver”, det är så skönt. En reality check på att det faktiskt är så galet som jag upplever det.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *