Det är för hennes skull. Hon med finklänningen och den rosa ryggsäcken packad med Littlest Petshops, pappas favoritmugg och sköra förhoppningar. Den här gången ska det gå bra. Den här gången måste det gå bra. Vad gör vi om det inte går bra? Hon har planerat sin entré på den nya skolan i detalj. Oroligt frågat mig om hon måste jobba ikapp hela sitt nästan årslånga hemmasittande direkt, om de blir arga om hon inte tycker om maten, om hon måste vara ute på rasten även om det regnar.

Vi har planerat för studierummet som ska bli hennes alldeles egna på skolan. Sprungit runt först hela Kista Galleria och sedan hela Solna Centrum i jakten på den perfekta Justin Bieber-affischen att sätta upp. Vi har köpt löshår i glada färger och en blomsterkrans på Glitter. Fingrat på alla pusselsuddgummin på Lekplaneten.

Hon släckte lampan igår kväll efter att vi gått igenom första skoldagen noga. Jens, resursen kommer att hämta oss. Jag ska vara med. Hon kommer att få en fadder i klassen. Fröken heter Judith och ja, hon är säkert jättesnäll. Jag får berätta igen att hon kommer att ha de coolaste och mest pimpade hörselkåporna på Helleborusskolan. Vi ska stanna till lunch och sedan åka hem.

Imorse hjälpte jag henne med löshåret. Blomsterkransen ville hon sätta på själv. Storebror kom ner och gav en lyckokram. Hon var så lycklig och utbrast på sitt lillgamla sätt:

Å, jag kan inte tro att det är sant att jag äntligen ska få gå i skolan!

Och jag sänder en bön om att Gode Gud, låt detta gå bra! Slå inte hål på ännu en ballong tillit och självkänsla. Hon är bara 10 år. Detta är hennes fjärde skola.

Första dagen gick så bra. Klassen hade ordnat så fint. Hennes klassfadder hade bakat kärleksmums. Dottern fick en hel låda full med gamla fina Littlest Petshops. Hon skuttade iväg från första dagen i skolan och sjöng i bilen hela vägen hem.

Det är för hennes skull jag ägnar kvällar och nätter åt att driva frågan om de osynligt funktionsnedsatta barnens rätt till skolgång. Hennes rätt till egenvärde och självständighet. Hennes rätt att få vara den hon är. Ibland får jag frågan hur jag orkar. Men alternativet finns inte. Man ger inte upp sitt barn. Man kämpar tills man stupar. Och sedan kämpar man liggande.

Täby kommun har tagit hjälp av revisionsbyråkonsulten PwC för att effektivisera och spara pengar på skolan. Man kallar det resursomfördelning men i praktiken handlar det om att man tar bort allt stöd till de normalbegåvade men funktionsnedsatta barnen som tidigare gjort det möjligt för dem att lyckas i skolan. Driver man igenom beslutet innebär det troligen dödsstöten för små, specialanpassade resursskolor som Helleborus. I somras gick 19 av 20 av skolans avgångselever ut med godkända betyg i alla de ämnen de läst. Det är tack vare den höga personaltätheten och att all personal har djup kunskap och erfarenhet av autismspektradiagnoser. Barn- och grundskolenämndens ordförande Ewa Wittbom säger i en intervju i ABC att resursskolorna får omorganisera sig för att anpassa sig efter de nya förutsättningarna. Det visar på en total insiktsbrist om hur autistiska barn fungerar. Man kan inte omorganisera bort personaltäthet utan att det direkt slår mot eleverna och deras resultat.

Så jag ber er. Skriv på namninsamlingen. Sprid den vidare. Jag och de andra föräldrarna med barn med autism, adhd, aspergers, trotssyndrom och dyslexi kämpar vidare. För våra barn. För era barn. För att alla barn ska få en bra skola.

Namninsamling: LIKA ÄR INTE RÄTTVIST – BARNEN SOM OFFRAS I SKOLAN

 

 

 

5 thoughts on “Det är för hennes skull

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *