Han väckte mig i natt. Min store lille 14-åring ville att jag skulle hålla om honom lite. Han var rädd för sina tankar igen. De som säger att han vill dö. De som säger att han inte orkar med sig själv och som gör honom både arg och skamsen. Han borde så mycket. Han borde få bra betyg för han får alltid höra att han är smart men han kan inte sitta still, kan inte koncentrera sig när andra harklar och hans tankar fastnar i att de där harklingarna kanske sprider baciller på hans tröja som fortsätter att vandra upp i hans nackhår. Han kan inte fokusera när tankarna snurrar om att nu, nu måste han börja räkna i matteboken för annars kommer han att få underkänt och då kan han inte komma in på gymnasiet och då är hans liv förstört. Och vem kan koncentrera sig på algebra när man just börjat tänka på att livet kanske är kört?

Han borde klara av att åka kommunalt hem från skolan. Faktiskt. Men när klockan är tre och han har kämpat mot alla måsten och alla myror i brallan hela dagen är han trött och han ringer mig och undrar om jag möjligen är i närheten för han orkar inte åka hem. Om det inte är för mycket begärt.

Igår kunde jag inte. Jag och min man var i riksdagen. Det var final på det rundabordsinitiativ om skolan som jag och min vän Malin kämpat för i månader för att få till. Nu var vi äntligen där. Med en panel och gäster med några av Sveriges mest namnkunniga inom nationalekonomi, politik, forskning, psykiatri, skola, skolledning, handikappfrågor. Det var stort. Det största jag lyckats med yrkesmässigt.

Men sonen ringde och ringde och blev mer och mer ångestfylld över att jag inte kunde komma. Han ömsom svor, ömsom hulkade, ömsom slängde luren i örat när jag svarade. Hans berättelser började bli osammanhängande. Jag förstod inte riktigt var han befann sig. Det var mitt livs chans att göra vår kamp synlig. Den för våra barn som går sönder i den svenska skolan. Nu var alla där som vi ville skulle vara där. De som behövde få höra. De som har möjligheten att faktiskt påverka. Jag ville att de skulle förstå. Jag ville…

Rrrrrrrrrr

– Mamma, var FAN är du?! Varför bryr du dej inte om att jag fan dööööööööööör?!!!!

Min man åkte hem i förtid. Tiden mellan att han åkt och sedan ringde och sade att han var hemma och att sonen var där med honom varade i oändlighet. Vi tänkte att det skulle ordna sig. Vi bestämde att jag skulle gå med på eftersittningen. Slappa, njuta av att seminariet i riksdagen gått så bra.

Men sonen fortsatte att ringa. Han behövde mig. Fattade jag inte det? Så jag åkte hem. Såklart att man åker hem. I natt väckte han mig och vi satt i soffan. Han lutade sitt huvud mot min axel och var ledsen och rädd.

Idag skulle jag åkt tillbaka till riksdagen. Träffat politiker och pratat för våra barn. De som går sönder i skolan. Men jag blev hemma istället för att kunna ta emot det lass ångest som jag förstod skulle komma när skolan och jag gemensamt beslutade att han inte skulle vara med på skolavslutningen idag för att låta honom vila upp sig.

Jag gör mycket. Men jag är också morsan som ibland gråter över att jag inte kan göra mer. Om ni undrar varifrån jag får kraften så är det härifrån. Den kommer från känslan av att jag måste göra mer. Att det är bråttom. Att det är våra barns liv här och nu som står på spel. Jag gråter inte jätteofta längre. Men igår grät jag. För att jag fixat ett riksdagsseminarium mot alla odds. Och för att jag under tiden inte kunnat vara lika närvarande med barnen. Och jag grät av förbannelsen över att jag måste välja.

Det finns bara en väg och det är framåt.

4 thoughts on “Det finns ingen annan väg än framåt

  1. Otroligt starkt inlägg. Gråter av igenkänning, av frustration och av medkänsla! Varma kramar till er okända människor!

  2. Du beskriver så klockrent hur det ÄR och hur det behöver få vara !
    Så tacksam och så glad över att du är en vår tids viktiga föregångare .
    Jag “syns inte” ,jag är inte i strålkastarljuset ,fast lever i samma erfarenhet hemmavid.Och jag sprider allt jag förmår klokskapen och förändringens vindar vidare.
    Känner samma sak,finns för mycket att göra och hinner inte göra mer….
    Tillsammans jobbar vi vidare,fast på olika fronter .Tack ! <3

  3. Åhh. Vad jag känner igen…Min var där ½ timme, sedan hem. Vännen, vännen, jag önskar så att jag kunnat hjälpa där. Jag var ju där, nästan. I närheten. Och vilken ångest du måste haft över att välja. Och samtidigt måste man välja sina barn framför allt!! Sedan får man höra att man är överbeskyddande och har lite munchhausen eller nåt…Tröttsamt är det när omgivning inte förstår. Tröttsamt!
    Men att du får förtroendet att lyssna på din tonårings innersta är det inte alla förunnat. Väldigt få. Så om det kan vara till någon tröst så kommer ni varandra närmare du och han och du känner din son mer än många andra känner sina barn. Ursäkta om nåt lät skumt. Är bara så himla trött, är som vanligt en blöt fläck…Kram på dig Yiang

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *