Långfredagen den 3 april 2015

Den där dunkande, drunknande känslan av total ensamhet efter att min man och barnens pappa gick ut i skogen för att aldrig mer komma tillbaka. Den där känslan av avgrunddjup skuld och det ekande ropet varför. Uppgivenheten, saknaden av närhet, mening och mål. Ilskan. Åren det tog innan jag kunde stå vid hans grav och gråta för att han inte längre är här utan att sorgen stördes av annat.

Jag gick i kyrkan då. Vallentuna gamla stenkyrka från 1100-talet står nästan alltid öppen för besökaren. Efter att ha pysslat om den lilla, lilla jordplätten vid S grav kunde jag sätta mig i en av träbänkarna i kyrkan och omslutas av de vita väggarna. Vad har dessa väggar sett? Så många som suttit och gråtit där före mig. Det finns något trösterikt att veta att man inte är den ende.

Jag har faktiskt alltid gillat långfredagarna. Det märkliga i att låta en enda person axla mänsklighetens kollektiva dumheter, tortera och ha ihjäl honom i ett utdraget dödande. Varför var just detta det enda sättet att göra allting bra? Så orättvist och så obegripligt. Så både väldigt mänskligt och ytterst gudomligt.

Efter S död har långfredagarna blivit en dag där jag kan dela min egen, privata sorg med andra utan att behöva prata om den. På långfredagen är det tillåtet att vara eftertänksam och låg, osocial och icke-produktiv. Jag sitter där i kyrkbänken och min saknad och mina frågor är en del av påskens stora drama. Döden är inte meningslös. Tvärtom. Döden är början. Döden är hopp och kärlek. Det är nu det börjar. Livet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *