Det märkliga är, att ju mer forskare studerar ADHD och ju mer etablerat det blir i forskningsvärlden vad personer med ADHD har svårigheter med – och därmed vad som skulle kunna hjälpa, som superenkla grejer som hörselkåpor och keps – ju högljuddare blir de som hävdar motsatsen. Och nu pratar jag tyvärr inte bara om gemene man, utan de som arbetar med eller för våra barn i skolan: en ansenlig mängd kommunpolitiker och huvudmän, specialpedagoger, lärare och rektorer. Över 40 000 vetenskapliga studier räcker inte för att övertyga dem om att ADHD finns. De går hellre på känsla. Och deras känsla säger att vetenskapen har fel.

I en facebookgrupp som samlar närmare 7 700 personer med särskilt intresse för specialpedagogik delas en propagandatext från scientologerna som påstår att ADHD är ett beteendeproblem och inte en sjukdom (alla fel där, ADHD är en funktionsnedsättning, inte en sjukdom). När vi är några få som ifrågasätter det rimliga i det möts vi av antydningar att vi är emot yttrandefrihet (“du får väl polisanmäla mig”), att vi är radikaliserade, antidemokratiska och att det är viktigt att flera perspektiv får komma till tals. Det är som en fältbiolog skulle publicera en artikel från RyanAir och ifrågasätta klimatförändringar inne på ett forum för klimatexperter.

Jag blir djupt beklämd, för det är våra barn som dessa specialpedagoger och speciallärare sedan försöker uppfostra och bestraffa i sina insatser i skolan. Jag är ett förstahandsvittne till hur ett barn med goda förutsättningar mals ner til ett totalt skolmisslyckande.

I ett samhälle som har fått för sig att det är stigmatiserande att prata om diagnoser och som på så sätt förtrycker och stigmatiserar de som beter sig på ett sätt som de inte vill låtsas om finns – för att det ju är stigmatiserande – har vi nu en hel generation barn som slagits ut ur skolan. Vi pratar om tusentals barn. Och utslagningen fortsätter i oförminskad styrka. Var hamnar de? Ja, min begåvade son sitter på behandlingshem. Som inte vill prata diagnoser. För där ger de alla barn en chans. Så istället för att hjälpa honom till att acceptera de begränsningar han har, fortsätter de att uppmuntra honom till att han kan om han vill. Istället för att ge honom strategier för att kunna leva ett självständigt och fungerande liv med den funktionsprofil han har, har de belöningssystem för att de tror att ett kort arbetsminne och svårigheter med att sortera intryck har med dålig motivation att göra.

Vet ni vad det leder till? Det leder till att en högmotiverad, snäll och känslig kille dag efter dag får lära sig att han bara kan misslyckas. Att han inte anstränger sig tillräckligt fastän han kämpar tills han faller ihop. Att det är hans fel för han borde kunna för han vill, vill, vill så innerligt lyckas.

Vet ni vad jag tycker att det är? Ett stort, fett SVEK!

 

Bilden är från en debattartikel i Expressen, från 2016. Vi har inte rört oss en millimeter.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *