Debattinlägget från igår var det mest lästa på Expressen Debatt idag. Man kan fundera på varför. Andelen personer med diagnosen ADHD är ju tex drygt en sjättedel av antalet medlemmar i Svenska kyrkan, som var ämnet på den näst mest lästa artikeln på debattsidan. Varför detta intresse?
Liksom andra funkisföräldrar blev jag upprörd och ledsen över Expressens ledare den 7 augusti, som i stora drag gick ut på att föräldrar ser till att skaffa diagnos på sina barn för att de ska kunna sno åt sig vårdbidrag istället för att ta hand om sina “pojkar med myror i brallan” eller “stökungar” (vilket i sig är en kontradiktion eftersom vårdbidrag ges för att föräldrar ska få en liten kompensation för kostnader och omsorgstid med barnen). Vi står inför en ångestfylld skolstart för våra barn och har inte alls hunnit återhämta oss från förra terminen. Vi vet att risken är stor att våra barn kommer att fara lika illa som tidigare, att orosanmälningarna om föräldraförsummelse till socialtjänsten kommer att börja droppa in i september för att eskalera framåt jul. Vårt adrenalinpåslag var redan igång när Expressens ledare slog ner.
Vi är ett härdat släkte men det finns en gräns också för oss när kränkningen till slut står oss upp i halsen. Någon måtta får det vara! Jag har skrivit eller deltagit i drygt ett dussintal debattartiklar de senaste åren och jag har aldrig tidigare mötts av så starka reaktioner som nu.
På Expressen Debatts facebooksida gör sig samtidigt fördomarna synliga. Folk tycker en massa olika saker utan att anse sig behöva belägga tyckandet med fakta. Idén att det skulle vara lätt att få en ADHD-diagnos på sitt barn är vanlig. Som att det bara är att knacka på dörren till BUP och säga att jo tjena, kan jag få en diagnos på ungen så att jag har nåt att skylla på/kan roffa åt mig bidrag/kan göra karriär istället för att ta hand om skitungen? Okej, tack så mycket. Ses!
Verkligen ser ut ungefär så här: föräldern håller på att duka under av ett barn som inte agerar eller reagerar som andra barn. Som bokstavligen river ner inredningen, slår hål i väggarna, rymmer ut i trafiken, får vansinnesutbrott på Ica, råkar i fullfjädrad panik av plötsliga ljud eller säger att hen vill dö innan mjölktänderna blivit lösa.  Ibland håller skolan med, ibland inte. Om skolan inte håller med kastas misstankarna direkt på föräldern om dålig hemmiljö och bristande föräldraförmåga. Trots att det räcker med att barnet inte fungerar i en miljö kräver ofta BUP att bristerna ska finnas i flera miljöer för att över huvudtaget träffa barnet. Skulle familjen ha tur att bli trodd kan det ta upp till ett par år innan utredningen görs, eftersom köerna är så långa.
Diagnos sätts av ett BUP-team bestående av läkare och psykolog och ofta även andra yrkesgrupper som logoped, arbetsterapeut och specialpedagog. Djupintervjuer görs med barnet och föräldrarna och med skola eller förskola. Ett stort antal standardiserade tester genomförs. Vissa tillfällen med barnet kan videofilmas för analys av samspel och kommunikationsmönster. Myror i brallan ger ingen ADHD-diagnos efter myror i brallan inte är en funktionsnedsättning. Bristande impulskontroll och koncentrationsförmåga och svagt arbetsminne kan däremot vara oerhört handikappande. En ADD-diagnos innebär att man istället för att vara hyperaktiv har en försvagad inre motor och inte klarar av att påbörja, uthärda eller avsluta en uppgift i sådan omfattning att det blir ett hinder i ens liv.
De envisa attackerna på ADHD-medicinering är också vanliga, ibland med någon referens till en studie eller forskare med anknytning till de psykiatri- och medicineringsfientliga scientologerna. Men nu kommer de första långtidsstudiernaeffekterna av ADHD-medicinering och de är mycket positiva. Otaliga är också det vittnesmål från personer som beskriver hur deras liv gått från kaos och misär till välfungerande och välmående.
Ett kritiskt förhållningssätt är bra, men varför är det bara vi som är drabbade som avtvingas “bevis”? Tycka kostar ingenting men är inte heller något värt i en diskussion som borde handla om sådant vi faktiskt vet.

7 thoughts on “Faktaresistens, var ordet.

  1. Mycket bra skrivet!
    Som mamma till en 14-åring med högfungerande autism blev jag också oerhört kränkt av Expressens LEDARE.
    Diagnos är inte det första man tänker om sitt barn. Och det är inte vad man önskar. Men när barnet mår sämre och sämre och uttrycker att hen känner sig annorlunda och när det som fungerar med andra barn inte fungerar med det här barnet – då börjar man fundera!

    Mitt barn fick diagnosen först som 13-åring efter att ha kraschat av utmattning i en icke anpassad skola. Varken vi eller skolan förstod i början.

    Med diagnosen kom förståelse och ökad kunskap. Mitt barn mår äntligen bättre.

    Innan fick jag göra akututryckningar från jobbet för att stötta mitt barn med ångest. Jag sprang, och springer fortfarande på otaliga möten med BUP, läkare, psykologer, Socialtjänsten… I början tog jag komp eller tjänstledigt för att stötta mitt barn. Sen fick jag beviljad VAB trots att mitt barn var över 12 år. Numera är jag 100% sjukskriven pga kampen för mitt barn.

    Jag har vårdbidrag. Några tusenlappar som inte på långa vägar ersätter utebliven lön. Jag hade med glädje bytt ut vårdbidrag mot ett fungerande arbetsliv och ett välmående barn.

    Att personer som har så lite kunskap ger sig på oss som redan kämpar så är fruktansvärt. Det gjort ont att bli misstrodd och jag känner en stor oro för mitt barns framtid om “folk” har den synen. Skrämmande!

  2. Bra skrivet. Jorden blir inte platt för att människor tror det. “Debatten” om ADHD är som en fars. Som jag skulle debattera tyngdkraften med en femåring.

  3. Jag har inte ens sökt vårdbidrag, fast jag blivit tillsagd att göra det (mitt barn är 16 år nu och fick sin diagnos när hen var 10). Jag orkar bara inte hålla på med det också.

  4. Mycket bra svar på en konspirationsteori med föräldrar, pedagoger, psykologer, arbetsterapeuter och läkare i maskopi. Jag har inte valt bort ett spirande eget företag för ett halvt vårdbidrag, ca 3000 kr efter skatt de senaste 6 åren. Jag har behövts hemma då avsaknad av rätt bemötande från samhället i stort, skola och psykiatri, avsaknad av rätt anpassningar och respektlöshet mot olikheter ofta leder till psykiatriska pålagringar. Mobbning,Ätstörningar, utbrändhet,självmordsförsök,självskadebeteende, svår ångest och djup depression är vanliga hos personer med Npf. Vägen tillbaka efter en total kollaps är lång och måste så få vara.Respekt och acceptans tack, inte bara en dag om året.

  5. Om folk bara ville öppna ögonen eller kanske fråga om vår vardag utifall de känner sig fundersamma/tveksamma på/till hur det funkar/inte funkar!
    Små detaljer som att människor förlorar sina arbeten för att de inte kan vara där tillräckligt ofta/mycket… själv har jag förlorat 4 (enbart på grund av det) under de snart 16 år jag varit förälder! Små detaljer som att man kan starta en vecka med att tro att man inte har ett enda möte men slutar med att man snittat med 2-3 per dag och ändlösa timmar i telefon med diverse instanser… Det har hänt mig många gånger!
    Små detaljer som att när alla andra har helg eller semester så blir inte sällan vårt liv ännu jobbigare då de invanda rutinerna ändras, vår situation tar aldrig semester! Den fortsätter 24 timmar om dygnet, 7dagar i veckan, 52 veckor per år, och i MÅÅÅÅNGA ändlösa år…
    Små detaljer som att ha ett barn som mår så dåligt att hen inte vill fortsätta leva fastän de knappt börjat skolan och livet borde vara lek och bus. Att höra sitt barn säga det 70 gånger i veckan, lägga sig mitt i vägen för att bli överkörd, ta fram knivar ur lådan och hota sig själv och andra med tär på vilket Mamma hjärta som helst.
    Små detaljer som att skilsmässostatistiken, sjukskrivningsstatistiken och antalet syskon som mår dåligt av situationen är gigantisk.
    Jag skulle kunna fortsätta i evigheter…
    Att ha fräckheten att påstå att några futtiga kronor skulle göra så att vi vill sätta diagnos på vårt älskade barn är inte bara det mest ignoranta, känslokalla och fördomsfulla jag hört, det måste också klassas som det mest iq befriade uttalandet! Hur många timmars slit, arbete, svett och gråt ligger inte bakom en diagnos?
    Vem som helst är välkommen på en fika så ska jag berätta hur livet ser och sett ut de sista 16 åren!
    Mvh långtidssjukskriven mamma

    1. Du beskriver situationen väldigt bra! Precis så ser det ut i många familjer med barn med NPF! Tyvärr fortsätter det även när barnet är vuxet med den komplikationen att då är barnet myndigt och förväntas klara alla kontakter själv! Vilket hen ofta inte gör, om ditt barn godkänner det kan du få en fullmakt så att du har möjlighet att hjälpa till med kontakterna som hen glömmer eller inte orkar med. Men även fullmakten blir ifrågasatt av professionen , hen fungerar ju så bra under den timman de träffas! Då har terapeuten inte sett oron innan mötet ( ibland dagar) förberedelser med smink o annat, inga bussar går fast jag otaliga gånger påpekat att tiden måste justeras så att det funkar med buss! Räkningar som glöms, krav osv.
      Ibland en utskällning för att jag räddar situationen o ibland tacksamhet.
      Ja man skulle kunna berätta i oändlighet men det är ingen som vill förstå ändå!

  6. Hej
    Så himla bra skrivet!
    Och man känner igen sig så väl. Vår son är nu 22 år.
    När han var liten var han totalt distanslös och hade massa energi. Var typ högt och lågt. Vi fick titt som tätt höra kommentarer som: ni måste sätta gränser, det är väl bara att säga till honom. En rektor sa att han troligen var förståndshandikappade.
    När han blev lite äldre blev humöret värre och förståelsen i skolan sämre.
    Vi hade perioder med riktigt bra skolpersonal, då man såg vår son och de perioderna var bra.
    Sen fanns det perioder med total oförståelse. Då man säger till oss att vi var dåliga föräldrar, massa tillbudsanmälningar, avstängd från skolan vid 9 års ålder. Mm mm mm.
    Fattar inte hur man orkar.
    Nu har vi som tur är haft bra lärare också.
    Idag har vi en ledsen kraftigt överviktig son. Som går hemma med aktivitetsersättning.
    Vi hoppas på att han ska få nån form av sysselsättning.
    Det som är väldigt märkligt är att fram till att han var 18 år så hade vi ett fantastiskt stöd av habilitering, läkare mm.
    Sen när han fyllde 18 år så släppte dom helt och så var man hänvisad till vårdcentralen.
    Mvh mamma till adhd son

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *