Fredagsmysutopi

Dundrande huvudvärk och känslan av att vara otillräcklig på alla plan har idag förföljt mig. Om jag fick önska mig något just nu skulle en vecka helt fri från oro över mina två alldeles fantastiskt underbara men väldigt utsatta och av mig beroende barn med kognitiva funktionsnedsättningar, det skulle slå allt.

Eller ja, möjligen en miljardvinst då. Så att jag inte behöver oroa mig för barnens skolgång, för hur de ska klara sig i vuxenlivet när samhället har så lite förståelse för deras svårigheter, för hur det ska gå för dem när jag är gammal och trött. Denna oro, som inte kommer att försvinna utan snarare öka när de blir myndiga. Vem ska påminna dem om att äta rätt eller äta alls? Vem ska hjälpa dem att inte bli lurade på pengar eller tjänster? Vem ska de ringa när de är förtvivlade över något de inte förstår?

Jag är så väldigt trött. När en knut löser sig uppstår genast en ny. Det tar aldrig slut. Jag ser mig omkring på mina lika trötta funkis-föräldrakamrater. Några kämpar sig ur utbrändhet, andra är på väg in. Starka, kloka och roliga människor som fått starka, kloka och roliga ungar. Jag önskar bara att det var fler som såg våra barn så. Jag önskar att vi slapp alla påhopp om att vi är föräldrar som inte sätter gränser, som curlar våra barn till små monster. Jag önskar att våra barn kunde få mötas av vänlighet och förståelse istället för att ses som Problem och Kostnader.

Men mest av allt, just nu, önskar jag mig ett litet andningshål. En stund där jag slipper känna mig jagad och där jag slipper känna att det är något mer jag borde ha gjort.

“Vi föräldrar utnyttjas av samhället hela livet”

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *