Det var länge sedan jag skrev ett inlägg. Det var länge sedan jag slutade orka höra mig själv berätta om hur jag mår, hur det går och vad planerna framöver är. Jag är trött på att aldrig kunna säga ett “Jorå, det är bra!” utan att vända bort blicken eftersom jag ljuger.

Igår blev jag delgiven en ny orosanmälan mot mig som inkommit till socialförvaltningen. Jag har på riktigt tappat räkningen hur många jag fått mot mig det senaste året. Jag gissar att det landar på någonstans mellan 10 och 15. Handläggaren skrattade lite uppgivet och sade “Ja, jag lägger väl den till handlingarna, som de andra. Det finns ju inget nytt att utreda.”.

Orosanmälningar kan göras av lite olika anledningar. För att man är orolig för att barnen far illa, till exempel. Det är själva definitionen till varför orosanmälningar finns. Men orosanmälningar kan också göras som formalia, för att socialförvaltningen ska kunna öppna en utredning om stödbehov.

Nu ska jag berätta en sak, som kanske verkar chockerande för en del inom vård- och omsorgssvängen: Det är inte uppmuntrande att få en orosanmälan mot sig. Alls. Det spelar ingen roll att det är praxis. För praxis skulle lika gärna kunna vara att myndigheter, skola, vårdpersonal, habilitering och psykiatrin gör det de ska utan att först gå omvägen genom att skylla på mamman.

Vill ni veta exakt hur trött jag är på att vara den som sköter allt kring mina barn? Som fungerar som deras arbetsterapeut, psykolog, pedagog, personliga assistent, resursperson, psykakut, fritidsledare, sociala umgänge, försörjare och… förälder? Helt jävla skittrött är jag på det.

Vill ni veta hur uppmuntran fungerar? Uppmuntran fungerar så, att man någonstans ger den som gör allas jobb någon form av erkännande. Att man inte suckar när den personen ringer och följer upp sådant som man inte har gjort. Att man inte avfärdar personen lite överseende eller tror att det räcker med att säga att man hör vad hen säger. Att man definitivt inte tackar för att personen tar allt ansvar, skriver alla inlagor, rapporter, anmälningar, invändningar och utsätter sig för det enorma energiläckage som det innebär att befinna sig i tvist med instanser som en själv och ens barn är beroende av… att man inte tackar den personen med att göra en formell orosanmälan om att man misstänker att barnen far illa hos den enda personen i världen som ser till att barnen fortfarande har mat på bordet och har i alla fall lite tillit till vuxenvärlden och livet i behåll.

Gudarna ska veta att jag gör vad jag kan för att tänka pragmatiskt och konstruktivt. Men det räcker nu. Det är inte roligt längre överhuvudtaget. Jag känner mig kränkt, utsatt, förnedrad och ledsen. Sluta anmäla mig! Börja göra ert förbannade jobb!

2 thoughts on “Hur uppmuntran fungerar

  1. Hej.Det finns inte så mycket jag kan säga för att stötta dig. En främmande människa i andra änden av nätet. Men om det skulle gå, så skulle jag skicka ett stort paket kraft. Som jag skulle få lov att införskaffa någon annanstans. För jag är också en kämpande mamma. Håll ut! Så försöker jag göra detsamma.

  2. Tyvärr finns det inte så mycket jag kan göra för dig, men jag kan säga att jag tänker på dig och på all skit du har fått gå igenom. Och att jag hoppas att allt mycket snart kommer bli bättre. Skickar kraft och stöd till dig jag också.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *