Sedan sonen var två år har jag försökt få till traumahjälp för honom. Han fyller strax 17. De senaste 11 åren har jag bearbetat landsting, kommun och vårdbolag relativt intensivt. Under alla år har jag fått höra att det inte varit en bra tidpunkt att inleda traumabehandling.

– Just nu är inget bra läge för han är för liten.
– Just nu är inget bra läge för han ska börja skolan.
– Just nu är inget bra läge för han är mitt i terminen.
– Just nu är inget bra läge för det är snart lov.
– Just nu är inget bra läge för han mår för dåligt.
– Just nu är inget bra läge för han är på väg att må bättre.
– Just nu är inget bra läge för han mår för bra.
– Just nu är inget bra läge för han han börjar må sämre.
– Just nu är inget bra läge på grund av anledning.

Så, för tre och ett halvt år sedan, hände det, efter bara 13 år i ett barns liv (ironi). En fantastisk psykolog tillåts äntligen att arbeta med M efter att vårdbolag, soc och BUP chockerande nog kan komma överens om vem som ska betala. Då hade jag redan erbjudit psykologen att betala honom med egna medel och stod i begrepp att sälja lägenheten och flytta till en hyreslägenhet för att finansera det. Magiska saker börja hända. M pratar med psykologen om pappa och de trauman som han bär på. Äntligen vågar han!

Tyvärr tvingas terapin upphöra när M blir akut sjuk av det behandlingshem där han placeras för att stötta hans läkning ytterligare. Det är en radda av mycket dåliga beslut och icke-beslut som efter ett turbulent år renderar ett nytt behandlingshem. Ett bra sådant. M är trygg, glad och peppad. Nu vill han träffa sin fina psykolog igen och börja jobba. Jag och M har pratat med nya behandlingshemmet, vi har pratat med nya BUP, BUP specialenheter och med soc. Det gick ju ganska bra. Visserligen många aktörer, men vi kom så långt att inför dagens avstämningsmöte skulle vi sätta en tidsplan. Jag fick i uppdrag att ringa psykologen och fråga om han möjligen kunde delta, även om det var kort varsel. Det kunde han tyvärr inte. Mötet inleds. Som bortblåst är nu löftet. Istället:

– Just nu är inget bra läge för vi vet ju inte riktigt hur hösten ska bli.
– Just nu är inget bra läge för han ska ju göra en ny utredning.
– Just nu är inget bra läge för…

Jag är en mycket tålmodig människa. Man blir det i funkisförälderbranschen. Liksom andra familjer väljer jag mina strider. Är noga med att lyfta det som är positivt, ge positiv feedback till olika aktörer inför andra, undviker att älta gammalt groll (även om gudarna ska veta att det finns en outsinlig källa att gräva ur), alltid redo till dialog och ömsesidiga överenskommelser. Men det finns en gräns. Och den gränsen passerades idag.

Hur är det möjligt att slösa med min sons liv på det här sättet? Och med min och er tid? Och varför tror ni att jag skulle nöja mig med de sämsta socionomhögskolestudentslitteratursursäkterna som mina öron tvingats lyssna på år ut och år in? Varför är er sorgliga prestige viktigare än min sons liv? Sover ni verkligen gott om nätterna eller är ni så fullproppade av era egna självbedrägerier att ni tror att ni gör ett bra jobb? Här kommer en utvärdering: Ni gör ett jävla skitjobb!

Jag är så fruktansvärt frustrerad och besviken.

3 thoughts on “Just nu är inget bra läge

  1. Det gör ont att läsa din text. Jag blir så ledsen för er skull. Och förbannad!
    Hur kan det få vara så här år ut och år in för så många?

    Du är en kämpe! Inte bara för dina egna barn utan för oss alla som lever liknande liv.

    Jag önskar att jag på något sätt kunde göra något? Kan jag det?

    Många varma styrkekramar ❤

  2. En vän sa en gång till mig:
    “- …undrar om ni (min familj: jag, sambo och dotter nu 13, add/ast) är något slags experiment? Att de (soc.) liksom testar HUR långt de kan driva en person eller familj innan det går sönder!?”
    Är det kanske så det är? Vi myndighetsmisshandlade funkisfamiljer är kanske del av en stor sekretessbelagd jävla megautredning!? De klämmer och drar och vänder och böjer åt alla håll som är både fysiskt och psykiskt möjligt för att liksom hitta någon sorts instruktion till hur det INTE ska gå till för att resultatet blir underkänt. Eller gud förbjude: för dyyyyyrt!!
    Stor kram, Jiang.

  3. Jag blir både ledsen, arg och glad över din text! Glad över att du har världens tålamod att gå i uppförsbacke i motvind och kämpa för din son i alla lägen. Arg och ledsen över att samhället får svika så många barn och stjäla många dyrbara år från våra barn. Låt våra barn få vara just barn. Inte göra dem äldre i förväg och väldigt trasiga. Låt inte pengarna styra våra barns rättigheter till ett värdigt liv! Stora varma kramar från mig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *