Foto på når min son får stipendiet på skolavslutningen för Årets Prestation

I tolv år kämpade min högst studiemotiverade och begåvade son för att klara grundskolan. Sju av dem åren spenderade han i olika resursskolor, specialiserade på elever med extraordinärt stora behov. Under hela sin skoltid fick han lära sig att ADHD inte är en ursäkt och spendera skoltid på att lära sig att bli en bra kompis. Skolorna utgick ifrån att han, liksom alla elever med extraordinära behov i skolan, kom från ett hem som inte klarat av att sätta gränser, inte hade närvarande och engagerade föräldrar och förmodligen redan var, eller var på god väg, att bli kriminell. Därför ingick också obligatorisk familjeterapi i skolgången.

I tolv år fick han lära sig att bara han ansträngde sig och ville det tillräckligt mycket så skulle han klara av att sitta still, klara av att koncentrera sig, klara av att stänga av sin ljudöverkänslighet och bacillskräck. Gång på gång bröt han ihop inför sin egen otillräcklighet och sina tillkortakommanden. Jag satt i möte efter möte, bönade, grät, skällde, lirkade, argumenterade. Jag fick höra saker som ”Det är inte så att han kan komma hit och bara hämta ut ett betyg.” ”Om din son ska ha det du ber om förlorar fem andra barn sitt stöd, då är det ditt fel, vill du det?” och ”Men livet ser inte ut så, han måste lära sig att härda ut.”.

Förra året gick hälften av eleverna med adhd och/eller autism ut grundskolan utan nå gymnasiebehörighet. Det här året lär inte se bättre ut, trenden är stabil försämring enligt handikapporganisationerna och statistik från Skolverket. Hälften av alla flickor med autism som går i lågstadiet har problematisk skolfrånvaro eller är helt hemmasittande. Vårt samhälle bevittnar passivt ett haveri och ett svek utan dess like och tillåter debatten att handla om ouppfostrade ungar och krävande föräldrar.

Det här läsåret, läsår tolv, fick han börja på Introduktionsprogram på ett vanligt gymnasium. Han har gått från två betyg till tolv, i kemin läste han in hela årskursen på två veckor. Vet ni vad som hände? Jo, en extraordinärt fantastisk mentor, en programansvarig och ett lärarteam såg honom och bestämde sig för att ge honom de förutsättningar han behövde: de lyssnade på honom, ställde krav men skammade honom inte när det inte fungerade utan bytte ut uppgiften mot en annan. På skolavslutningen fick han inför hela skolan ta emot priset för Årets prestation.

Hans gamla klasskamrater har tagit studenten i år, men han har tagit examen i något mycket viktigare – tron på att han kan, att han har ett värde och att han har en framtid. Tolv års grundskolehelvete är över där han i omgångar försökt att göra slut på sig själv eftersom han inte såg någon framtid för sig själv.

Ni skolor som skrutit om hur bra ni hanterar elever med diagnoser men saknar grundläggande förståelse för barn och unga som funkar annorlunda. Ni har skuldbelagt era elever och deras föräldrar. Ni har rätt ut sagt åt en elev att han aldrig kommer att bli något. Well. Det visade sig att det inte var han. Det var ni som inte kunde.

15 thoughts on “Ni hade fel

  1. Så fantastiskt att äntligen att ha fått känna känslan av att lyckas. Vilken fantastisk kämpe du och din son är. Stort grattis!

  2. Åh jag storgråter nu, så fantastiskt! Jag är så glad för er skull. Kramar från en annan kämpande mamma

  3. Waow ni är verkliga hjältar och ska hyllas mer och större än alla fotbolls & hockelag i världen!
    Varmt innerligt GRATTIS Mandela och största innerligaste kramen till dig Jiang!

  4. Fantastiskt, vilken upprättelse för självkänslan och självförtroendet. Nu undrar man förstås vilken gymnasieskola detta är, om detta fantastiska team kan dela med sig av sin erfarenhet och lära andra.

  5. En tår rinner längs min kind så underbart att läsa. Det är skolans misslyckande i att nå barnet och det är så sorgligt dessa sköra barn. Lika sorgligt som roligt att nu din son ges möjlighet till fungerande skolgång utifrån sin funktion en rättighet för alla.

  6. Underbart att han äntligen fick rätt förutsättning.
    ❤❤❤

  7. Tack för att du sätter ord på exakt det vi genomlidit i 12 års tid. Dina texter har betytt mycket för mig på vägen och nu tog även min son examen i tron på att han kan. Jag har Diana att tacka för det, en ung tjej som jobbade extra med läxläsning och som konsekvent har funnits för oss hela högstadiet och gymnasiet. En ung tjej som sett igenom alltihop och mötte min son där han var. Men skolan… den ena efter den andra, otaliga möten… institutionaliserad okunskap… dom hade fel. Hela vägen.

  8. Ja, det är själva samhället som har en funktionsnedsättning i sin oförmåga att se, höra och stödja personer som faller utanför det vi kallar ‘normen’. Vilken triumf! Men det är just det, det borde inte vara en triumf, utan rätt och slätt en mänsklig rättighet – att bli värderad för den man är.

  9. Jag har jobbat med i 15 år med elever i behov av särskilt stöd och jag har sett hur kunskapen om och toleransen med dessa elever är skrämmande låg hos många lärare.

    Din berättelse är så ledsam och sen så fantastisk. Jag vill berätta om en elev på en institution som jag hade. När han skulle säga nåt bra om terminen som varit sa han följande till mig och min kollega: Ni har fått mig att förstå att jag inte är dum i huvudet.

    Det finaste berömmet jag har fått nånsin. Sen har jag misslyckats skolmässigt med flera elever. Det jag har försökt göra då är att vara tydlig med att det inte är de som misslyckats utan jag som misslyckats med att hitta rätt i min undervisning. Att det är mitt jobb som pedagog att hitta rätt sätt eftersom de bara kan vara sig själva. Att det inte är deras uppgift att ändra på sig utan min. Kan lägga till att de inte har misslyckats med sin utveckling som människor och att jag hade en bra relation till alla.

    Lycka till i fortsättningen och tack för att du delar med dig.

  10. Åh! Får både ont i hjärtat/magen, men blir samtidigt alldeles VARM av glädje! Vilken prestation, grattis till hela kämpande familjen! Detta ger mig kraft att fortsätta kämpa för min son. <3

  11. Underbart!!
    Vi tänker lika här; först dista terminen i nian (!!) fick vår Emma det stöd hon behöver, dvs undervisning i liten grupp. Tänk om hon fått det från början??!?! Såååå många förlorade år…

  12. Tack för att du delar er berättelse även om jag helst av allt önskar att den inte hade hänt överhuvudtaget! Är också en kämpande mamma med son som slitit sig igenom grundskolan o huvudsakligen i s k resursskolor som menat sig vara proffs men dessvärre försvårade för min son med sin okunskap. Vi är igenom på 10 år, betyg m vet inte om det varit värt det…blev på bekostnad av total isolering både i skola o hemma. Stor kram till Dig o din son, förstår er kamp men också känsla av att du/ni hade rätt-din son hade resurserna bara de rätta förutsättningarna gavs.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *