Ondskan syns inte på utsidan

Så är vi där igen då. Förutsägbart men lika irriterande varenda gång. Visserligen slänger Aftonbladet upp den mer spännande rubriken “Märklig och obehaglig” som är ett citat från en granne till den 24-åring som misstänks ha rövat bort 9-åriga Anna i Göteborg. Jag misstänker att reportrarna fått fiska ett tag efter några som kan bekräfta den bild som de allra flesta av oss vill ha av personer som begår övergrepp på barn och kvinnor. Vi vill inte att de ska vara som oss andra för det skulle innebära att den typen av läggning vore mycket mera trolig hos oss själva än vi vill erkänna.

Det är den misstänktes vänner som står för den vanliga reaktionen. “– Jag kan inte i min vildaste fantasi tro att han skulle utföra något sådant här.” säger mamman till den kvinna som 24-åringen är ihop med. “– Jag kan inte tro det här. Det är inte likt honom alls. Det känns verkligen hemskt,” säger en nära vän.

Vi vill tro att kvinnomisshandlare, pedofiler och mördare är socialt missanpassade, fula, misslyckade gubbar. Personer som definitivt inte är som oss andra och som vår magkänsla lätt identifierar som obehagliga och suspekta. Jag tror att det är anledningen till att omgivningen så ofta väljer att ta förövarens parti hellre än offrets. Förövaren är för lik oss själva. Vi kan identifiera oss med honom, vi tror att vi känner och förstår honom. Vi tycker om honom. Han har alltid varit en av oss: kollegan på jobbet, trevliga grannen, engagerade fotbollstränaren.

Om vi tror på offret måste vi också ifrågasätta oss själva. Är vi så lättlurade? Varför gjorde vi ingenting? Vilka andra trevliga personer i vår vänkrets kan vara potentiella fulgubbar? Ska vi inte kunna lita på någon längre? Och hur är det med oss själva, kan vi lita på oss? Vi som beundrat den där personen och tyckt att han är så rolig, intelligent, belevad.

När bevisen inte går att prata bort intalar vi oss att vi ändå alltid anat. Vi skyddar oss från att behöva komma oss själva nära. Motar bort allt obehag med att han nog, trots allt, faktiskt var lite konstig. Inte som oss andra. Lite för högljudd och angelägen, lite för framgångsrik och rolig.

Tänk om vi vågade ta bort våra skygglappar. Så många övergrepp vi skulle kunna förhindra, så mycket lidande vi skulle kunna stoppa. Och offren skulle slippa att fortsätta att bli traumatiserade av omgivningen. För likväl som vi har en bestämd bild av vilka förövarna är, lika rigid är vår föreställning om vilka som blir offer. De är inte heller som vi. Tills den dagen vi själva blir utsatta.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *