Vi är familjer som lever i den verklighet som döljer sig bakom regeringens särskilda utredning om problematisk skolfrånvaro, som presenterades i måndags för regeringen (SOU 2016:94). Där noteras att minst 20 000 elever i grundskolan har stor ogiltig frånvaro. Många av oss får höra: ”Jag förstår inte hur du orkar”.

Just vi har barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, npf, den största minoritetsgruppen som utredningen identifierat och som har svårast att hantera när skolsituationen inte fungerar. Vi föräldrar är inte sällan deras enda stöd och vi undrar vad som ska göras här och nu för dem? För oss?

Föräldranätverket Barn i Behov har bidragit till utredningen i en av remissgrupperna. Vi är en obunden och ofinansierad sammanslutning av föräldrar till barn med npf. Nätverket uppstod som en spontan reaktion mot att 1 500 av de mest utsatta eleverna strax innan skolstart 2013 fick sitt ekonomiska stöd, tilläggsbeloppen, indragna av Stockholms stad.

Staden hade dragits med i den starkt ideologiserade inkluderingsvåg som svept över svensk skola de senaste åren. Först lades de särskilda undervisningsgrupperna ner, sedan skulle det ekonomiska stödet till resursskolorna dras in. Vi drabbade familjer såg hur många beslut baserades på rent tyckande, såväl på skolor som högre upp i förvaltningar, nämnder och till och med skolmyndigheter. ”En skola för alla” blev likställt med en skola som inte fick benämna olikheter och användes till att maskera ren besparing.

Ett systematiskt berövande har skett av de strukturer, det stöd och de kunskaper våra barn med till exempel autism, adhd, Tourettes syndrom eller språkstörningar behöver mötas av för att lyckas i grundskolan. Nu ser också samhället i övrigt vad konsekvenserna blivit. Utredningen om skolfrånvaro bekräftar att npf är en riskfaktor om bemötande och skolmiljö inte anpassas. Förra året kom flera tunga rapporter, från bland annat Skolverkets, Skolinspektionen och Barnombudsmannen, som bekräftar en ytterst utsatt situation för elever med npf. I undersökningar av Autism- och Aspergersförbundet och Attention säger ungefär hälften av deras medlemmar att den bristen gör att deras barn har stora svårigheter att gå i skolan. Dessa siffror borde väcka ett ramaskri. Det sänder signaler till föräldrar som får barn med osynliga funktionsnedsättningar att det bara finns en 50 procents chans för ditt barn att klara sig igenom grundskolan och därmed att du ska kunna fortsätta att ha ett normalt yrkesliv.

En skola som vägrar att benämna och ta till sig kunskap om de särskilda behov som dess elever har, kommer inte heller att kunna sätta in rätt insatser och i rätt tid. Det bidrar till den vänta-och-se-attityd som gjort att stödet sätts in alldeles försent.

Det saknas kartläggning, analys och uppföljning av vad åtgärder åstadkommer, något som också skarpt kritiseras i utredningen om skolfrånvaro. Inte sällan uppstår också irritation över att insatser och åtgärder inte hjälper eleverna. Vi föräldrar får höra att vi ställer orimliga krav och att man ”har försökt”.

Huvudmännens fokus på minskade kostnader får som konsekvens att en del kommuner anställer jurister till utbildningsförvaltningarna, för att kunna avslå fler stödinsatser utan att riskera reprimander från Skolinspektionen eller förvaltningsdomstolarna. Istället skulle man kunna göra som i Bjuvs kommun, tillsätta specialpedagogisk kompetens, samverka utifrån en strategisk plan byggd på reella kunskaper och på fem månader få tillbaka alla elever med problematisk frånvaro. Inte för att det är lätt, utan för att det är prioriterat.

Vi efterlyser en elevhälsa som arbetar närvarofrämjande för våra barn genom till exempel visuella instruktioner, regelbundna strukturer och specialpedagogisk kompetens. Samverkan med andra myndigheter är ofta nödvändiga men barn med npf är ingens kärnverksamhet och vi föräldrar blir de som projektleder och driver på när ingen instans tar på sig ansvaret. Utredningen är tydlig med att skolorna behöver åläggas ansvar att göra ordentliga kartläggningar, analyser och åtgärdsplaner med utgångspunkt från vad skolan själv kan bidra med. Här ligger också ansvar att samverka med andra samhällsaktörer när så krävs, som till exempel BUP, habilitering, LSS och socialförvaltning.

När vi frågade i nätverket vad de mest avgörande förändringarna skulle vara för att öka livskvaliteten för familjer med npf var svaret översvallande i både mängd och innehåll. Det är kunskapsbristen som är både orsakerna och konsekvenserna av de i många fall mycket utsatta och svåra situationer som vi och våra barn befinner oss i.

Från början har vi kämpat inte bara för våra egna barn och vår överlevnad som familjer, psykiskt och ekonomiskt, utan också för att uppmärksamma att det som sker per definition är en strukturell och landsomfattande diskriminering av elever med annorlunda kognitiv inlärning. Utöver detta tillkommer omgivningens fördomar om ena stunden kalla kylskåpsmammor till andra stunden curlande och ihjälälskande. Nu finns utredningen om problematisk skolfrånvaro. Vi uppmanar alla som har med våra barn att göra att läsa den och ta till er utredningens uppmaning: Vad kan vi göra för att hjälpa de här barnen?

Vi vill särskilt lyfta fram utredningens förslag:

  • Att skolan skaffar sig bättre kunskap och förståelse för npf och anpassar skolmiljö och undervisning därefter (s 205).
  • Att utveckla en modell för samverkan vid problematisk frånvaro och andra samtidiga problem (s 323).
  • Elevhälsans centrala roll i det förebyggande arbetet.
  • Att insatser sätts in i ett tidigt skede och efter kartläggning och analys om dess orsaker i varje individuellt fall.

Jiang Millington

Malin Holm

föräldranätverket Barn i Behov

 

http://www.svd.se/skolorna-maste-kunna-ge-ratt-hjalp-i-ratt-tid/om/debatt

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *