Den här slutrepliken skrev jag och Malin Holm tillsammans.

Skolinspektionen skapar en fasad, 14 april, 2015

SLUTREPLIK | SKOLAN

Inkludering blir en fasad som döljer diskriminering och barn som far illa.

Med tanke på hur mycket ansvar som läggs på oss föräldrar är det anmärkningsvärt att vi avfärdas när vi beskriver det mycket allvarliga läget (Brännpunkt 13/4). Föräldranätverket Barn i Behov har idag den största heltäckande kompetensen om elever med särskilda behov. Det är en kunskap som vi tvingats skaffa oss därför att våra barn sällan får rätt stöd, eller stöd över huvud taget, utan att vi föräldrar strider för dem. Vi har inte missförstått och vi utgår ifrån fakta.

Vårt huvudargument är att Skolinspektionen, med generaldirektör Ann-Mari Begler i spetsen, bedriver en ideologisk kampanj som går utöver vad som är förankrat i myndighetens direktiv. Skollagen är inte på långt när så specifik som Skolinspektionen tolkar den, och inkludering kan omöjligt övertrumfa den grundläggande paragrafen om elevens rätt till en utbildning som gör det möjligt att nå sin potential. Den skada som det orsakar våra mest utsatta elever är Skolinspektionen för okunniga för att se och förstå. Att Ann-Mari Begler dessutom sitter i styrelsen för ”inkluderingsföretaget” iFous i egenskap av generaldirektör för skolans tillsynsmyndighet är anmärkningsvärt.

En brist på grundläggande kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, npf, som forskare fastställt utgör ungefär 10 procent av elevunderlaget, eller minst ett par elever i varje svensk skolklass, lyser igenom i Beglers svar. För att ta några exempel.

”Syftet med regleringen med särskilda undervisningsgrupper är att säkerställa att barnen hela tiden har rätt stöd. Ett beslut som löpande ska omprövas…”

Forskarna vet numera att ADHD inte växer bort. Liksom autism och dyslexi är funktionsnedsättningen medfödd och livslång. Att en elev med npf skulle bli av med sitt tillstånd är inte sannolikt. Däremot kan givetvis förbättringar ha skett avseende att hemskolan under tid har anpassat skolans fysiska lokaler, pedagogiska upplägg, tekniska hjälpmedel, klasskamraters och andra föräldrars attityder och förståelse samt lärarnas och övrig skolpersonals kunskap, intresse, tid och kompetens att möta, stödja och undervisa sådana elever.

”Det finns risk att barn slentrianmässigt placeras på sådana [särskilda undervisningsgrupper] enheter med mycket små möjligheter att när det är aktuellt att komma tillbaka till ordinarie undervisning.”

Välkommen till verkligheten Skolinspektionen. Vi samlar tusentals föräldrar som drömmer om individualiserade alternativ som för några kan möjliggöra att stanna i klassen, men som knappast har problem med att deras barn ”slentrianmässigt” hamnar i särskilda undervisningsgrupper. Tvärtom möts de ofta av besked om årslånga köer, nedläggningar eller prat om resursbrist.

”Jag tror att det går att överbrygga motsättningen mellan den inkluderingstanke som genomsyrar styrdokumenten och den exkludering som särskild undervisningsgrupp innebär.”

Den här meningen är dubbelt problematisk. Dels står inte ordet inkludering i vare sig skollagen eller skolförordningen. Lagen tillåter dessutom specialskolor för elever i behov av särskilt stöd i privat regi. Det är alltså en tolkning som Skolinspektionen valt att göra. Dels är det en tolkning att särskilda undervisningsgrupper skulle vara exkluderande. Frågar ni eleverna själva upplever de ofta tvärtom att de för första gången ingår i ett sammanhang där de är accepterade, förstådda, som alla andra, inkluderade. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har inte sällan en ojämn begåvningsprofil. De kan vara avancerade på ett område och långt efter sina jämnåriga på andra. De behöver längre tid på sig att bemästra många för andra självklara färdigheter, andra förmågor kanske de aldrig riktigt når. Med rätt uppbackning under skoltiden kan det dock bli möjligt även för våra barn att gå ut i samhället fullt inkluderade, med fullgod utbildning och gott självförtroende.

Vi kan inte se annat än att det ligger önsketänkande eller prestige bakom att inte beskriva situationen realistiskt. Vi ser hur till exempel studier om Nossebroskolan – skolsveriges flaggskepp när det kommer till inkludering – gärna citeras som att inkludering ledde till högre måluppfyllelse. För den som orkar läsa vidare var det framför allt ett mycket väl genomfört förändringsarbete som ledde till de resultaten. Inkludering var målet, inte medlet. Just det gedigna förändringsarbetet med det kompromisslösa ansvarstagandet, delaktigheten och kompetensen på alla nivåer är det som saknas idag – inte minst hos skolans huvudmän. Så länge det förhåller sig så förblir inkludering en fasad som döljer diskriminering och barn som far illa.

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är överrepresenterade i alla samhällets utanförskapsmarkörer: psykisk ohälsa, långtidsarbetslöshet, elever utan avgångsbetyg, kriminella. Samtidigt är det fortfarande en osynliggjord och ifrågasatt grupp. Nu kräver vi en nationell utredning som ger en rättvisande bild av kunskapsläget så att vi kan agera utifrån kunskap istället för tyckande.

Aktiva i de lokala föräldranätverken Barn i Behov:

ANN NOLIN, Göteborg
AGNETA BJÖRCK, Linköping
ANNIKA PEDERSEN, Halland
BIRGITTA ELVINGSON, Strängnäs
FREDRIK HJELM, Uppsala län
GUNILLA CARLSSON, Göteborg
HELENA HULTIN, Härnösand
JIANG MILLINGTON, Sundbyberg
JOHANNA LÜDDECKENS, Skåne
KERSTIN ANDERSSON, Sörmland
KERSTIN ERIKSSON, Strängnäs
LOTTEN GRAPE, Örebro
MAJ-LIS HANSEN, Simrishamn
MALIN HOLM, Stockholm
MONICA LINDBERG, Sundsvall/Timrå
MÅNS ERIKSSON, Varberg
ÅSA BOWALLIUS, Täby

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *