Den här artikeln skrevs av Malin Holm och jag hjälpte till att redigera den men skrev inte under.

 

SvD Brännpunkt: Våra barn behöver mindre grupper

11 april, 2015

Barn med särskilda behov behöver ofta gå i mindre ­grupper i skolan. Idag driver Skolinspektionen på att sådana läggs ned, och att barn med funktionsnedsättning istället ska få hjälp i sin klass. Detta blir dock förödande för många barn, skriver en rad föräldrar engagerade i föräldranätverket Barn i Behov.

Konsekvenserna för elever med funktionsnedsättningar är förödande, oacceptabla och förnedrande.

Skolinspektionen driver nerläggning av särskilda undervisningsgrupper och stödjer privata initiativ till förmån för ”en inkluderande skola”. Samtidigt drar kommuner in resurserna till elever med omfattande behov av särskilt stöd i undervisningssituationen. Mellan de stora drivhjulen inkludering och kommunal budget mals elever med osynliga neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som AST och ADHD obönhörligen ner. En strukturell diskriminering av elever med osynliga, kognitiva funktionsnedsättningar pågår när tusentals barn berövas rätten till utbildning.

Inkludering handlar om skolan, inte om individer. Att arbeta inkluderande innebär att söka lösningen på utmaningar inom ramen för den egna klassen utan att exkludera elever. Som genomförd skolform befinner den sig dock fortfarande på ­experimentstadiet. De som på allvar arbetar med inkludering poängterar också vikten av special­pedagogisk kompetens, att lärare kan arbeta tillsammans och med mindre klasser. Det handlar också om att systematiskt arbeta mot fördomar och för ökad kunskap och förståelse bland klasskamrater, skolpersonal och andra föräldrar.

Med vår kommunaliserade skola inser man snabbt problemet. Besluten om skolans utformning ska fattas igen och igen i 290 kommuner, där Skolinspektionen efter fem års granskningar sett att engagemanget för hur skolan skall byggas som regel är mycket lågt. Skolans styrning är reducerad till en budgetfråga.

En snabb blick på samhällets alla grupper i utanförskap visar att vi aldrig varit bra på att inkludera dem med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Idag finns äntligen kunskap att tillgå, men i skolan drivs inkludering utan insikt om vilka svårigheter skolmiljön bjuder för dem med brister i hjärnans filtrering, sortering och tolkning av intryck och icke-verbal kommunikation.

Det privata ”forskningsinstitutet” Ifous AB, med kommuner som betalande medlemmar, driver tillsammans med 12 kommuner projektet ”Inkluderande lärmiljöer”. Kompetensen består av forskare från Malmö Högskola som bygger sin kunskap om funktions­nedsättningar på upplevelsen av utanförskap hos vuxna som gått i särskolan. Kunskapen om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar verkar närmast obefintlig.

Helt säkert behöver skolan bli mer inkluderande men det är grovt osunt att skolinspektionens generaldirektör Ann-Mari Begler sitter i styrelsen för Ifous AB med den tyngd och legitimitet det medför. Sedan ett år driver skolinspektionen också en kampanj mot särskilda undervisningsgrupper. En egen granskning från 2014 visade att dessa höll god kvalitet, ledde till ökad närvaro, fler betyg och att eleverna gick ifrån en kaosartad till en fungerande skolgång. Då dessa resultat gick tvärs emot förväntningarna drogs slutsatsen att grupperna i och för sig fyller sitt syfte men att de ändå är dåliga eftersom de riskerar att bli permanenta.

Det är svårt att med behärskning tala om vilka risker denna beskäftighet utsätter barnen för, som trots svåra funktionsnedsättningar skickas till en skola utan kompetens eller resurser, samtidigt som man stoppar ett fungerande alternativ.

Konsekvenserna av det som pågår är per definition en strukturell och landsomfattande diskriminering av elever med annorlunda kognitiv inlärning. Förutsättningarna för en inkluderande skola är långt ifrån uppfyllda, men i dagsläget hindrar inget kommuner från att använda termen för att maskera rena besparingar, vilket sker på bred front och i enlighet med skollagens uttolkning gällande tilläggsbelopp. Systematiskt monteras stödet ner och skolsituationen för elever med osynliga kognitiva funktionsnedsättningar befinner sig närmast i fritt fall.

Det sker en permanent utslagning av 13 procent eller 12700 avgångselever från grundskolan varje år. Det är fler än hela befolkningen i Trosa. Uppskattningsvis har hälften neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Utanförskapets pris kommer att uppgå till miljarder, men det är också skandal att dessa barn offras för maktkamp och prestige.

Medierna svämmar över av vittnesmål från de drabbade vilka inte inskränker sig till barnen och familjerna, utan till klasskamrater, lärare och rektorer i den skola som skall svälja barn med skiftande behov men utan fungerande verktyg eller resurser. Riksförbundet Attention gör enkätundersökning efter enkätundersökning: hälften av deras medlemmar vill inte gå till skolan, en majoritet av föräldrarna hinner inte jobba och många är både sjukskrivna och utförsäkrade. Gruppen barn som över huvud taget inte går till skolan ökar stadigt. En majoritet av Autism- och Aspergerförbundets 13600 medlemmar når inte gymnasiebehörighet trots att autismspektrumtillstånd inte har något att göra med begåvning.

Samtliga med övergripande ansvar verkar två sina händer. Regeringen kan inte lägga sig i kommunernas arbete, inkludering går före elevers rätt till en fungerande skolgång, Skolinspektionen jagar ­direkt och indirekt de fungerande men ”exkluderande” ­alternativen, kommunerna lägger ansvaret för det särskilda stödet på rektorerna, som inte får tillräckliga resurser till sitt förfogande men som måste avgå om de inte håller budget. Ytterst läggs ansvaret på föräldrar att anmäla uteblivet stöd till Skol­inspektionen och bli skolans fiende, en förödmjukande process för alla inblandade.

Konsekvenserna för elever med funktions­nedsättningar är förödande, oacceptabla och förnedrande. De berövas rätten till utbildning och därmed möjligheten att bli inkluderade samhälls­medborgare efter sina förutsättningar. Inte bara det faktiska ansvaret utan även vett och sans vilar nu nästan uteslutande på föräldrar. Vi kräver att myndigheter och kommunala huvudmän skyndsamt säkerställer en realistisk och fungerande lösning.

Vi kräver ett nationellt huvudmannaskap för en utredning som ur ett neuropsykiatriskt perspektiv och utan prestige tar till vara modern forskning om den härgruppens funktionsnedsättningar och för första gången i modern tid skapar en likvärdig skola också för dem. Vi hjälper gärna till.

Aktiva i föräldranätverket Barn i Behov:

ANN NOLIN, Göteborg
AGNETA BJÖRCK, Linköping
ANNIKA PEDERSEN, Halland
CATRIN SÖDERLUND, Norrbotten
EVA-LENA RODRIGO, Österåker
FREDRIK HJELM, Uppsala län
HELENA HULTIN, Härnösand
JENNY WAHLBECK, Halmstad
JOHANNA LÜDDECKENS, Skåne
KARIN SKOG, Lidingö
KERSTIN ANDERSSON, Sörmland
KERSTIN ERIKSSON, Strängnäs
LOTTEN GRAPE, Örebro
MAJ-LIS HANSEN, Simrishamn
MALIN HOLM, Stockholm
MONICA LINDBERG, Sundsvall/Timrå
MÅNS ERIKSSON, Varberg
ÅSA BOWALLIUS, Täby

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *