Det här är min dotter. Hon började i en ny skola förra veckan. En skola för barn som, liksom hon själv, älskar musik, sång, dans och teater. Hon kom in på antagningsprov. Min dotter är glad och pigg. Älskar att skoja och skratta, prata med vuxna om det fantastiska, magiska Livet, leka med andra barn, äta hallonkex. Hon älskar den höga slänggungan på Gröna Lund och hon vet namnet på minst 100 olika Littlest Pet Shops. Ibland lägger hon sin kind mot min, ger mig en hård kram och säger att hon äääälllllskarrrrr mig och att jag är bästa mamman som finns. Hon är tio år och hemmasittare.

Det betyder att hon haft “långvarig och icke-godkänd frånvaro från skolan“. Översatt till vardagen att hon under ett års tid, i årskurs 3, till och från skrek, grät, krampade och aldrig kom över tröskeln till ytterdörren. Ibland kunde vi locka dit henne, om vi lovade att sitta med henne under hela skoldagen och leka med henne på alla raster. Klassens mentor och jag hade möten varje vecka. Vi försökte förstå. Det var en fin klass med mysiga klasskamrater som visade både förståelse och medlidande. Mentorn gjorde så mycket han förmådde utifrån sin position som ensam lärare med 28 barn, varav några stycken helt klart med rätt allvarliga koncentrationssvårigheter. Någon specialpedagog fick jag dock inte träffa. Eller rektor. Jag vet fortfarande inte hur hen ser ut.

Jag kan banna mig själv för att jag var naiv. Att jag så gärna ville tro på att nästa vecka skulle bli bättre. Nästa dag. Efter rasten. Nästa lektion. Jag satt ju själv med i klassrummet. Såg dotterns svårigheter men var så upptagen med att få henne att överleva dagen att jag inte orkade lägga ihop hela bilden. Se hur systematisk och övergripande hennes problematik var. Hon störde ingen. Satt bara och hade ont i magen i sin bänk. Stod för sig själv på rasten och tackade artigt nej till klasskamraternas lekinviter. Så rädd för att misslyckas för att hon inte förstod deras lekar. Så jag hoppade den där hagen med henne. Igen och igen och igen. Man hinner hoppa nästan 12 gånger i sträck på en vanlig rast. Det tredubbla på lunchrasten. Om man bara är två. Mina försök att få med andra barn gick inget vidare. Det är lite töntigt att hoppa hage när man går i 3:an. Och vansinnigt enformigt i längden.

Det var en chansning att låta dottern börja en ny skola, men vi hade inget att förlora. Ett års misslyckande kunde inte bli värre. I sommar har jag därför ägnat mig åt att förbereda henne och den nya skolan så att skolstarten skulle bli bra. Det är nämligen helt avgörande, enligt forskare och experter på hemmasittande, att barnen inte börjar en ny skolgång med ett nytt misslyckande. “Gör allt som står i din makt för att hon inte får en enda frånvarotimme!” var rådet.

Den nya skolan visade stor förståelse. Lät mig och dottern komma på studiebesök. Men när det drog ihop sig till terminsstart blev det tydligt att man inte förberett någonting alls. Jag hade skickat både pedagogiska och psykologiska underlag med förslag på vad som skulle komma att behövas. Vi satt dagen innan upprop utan någon annan beredskap än att de visste om att min dotter har så stora problem att hon inte kommer att klara av skolan utan stora insatser. Det dygnet rotade jag fram en heltidsresurs för veckan som jag var beredd att betala ur egen ficka. Jag ringde Bup, soc, utbildningsförvaltningschefen och några till. När fredagen kom och vi hade nytt möte med skolan bestämde sig resursen på stående fot för att försöka arrangera om sin nästa vecka så att hen kunde vara med dottern några dagar till. Det visade sig nämligen att skolan fortfarande inte hade gjort något alls. Måndag var ett oskrivet blad. Men de var tydliga med att de inte tyckte att de klarade av min dotter.

Nu är det söndag och jag sitter här med gråten i halsen och oron molande i magen. Jag tittar igenom nästa vecka. Funderar på vad jag absolut inte kan boka av. Hur mycket jag kan jobba hemifrån. Vad som händer på torsdag, när resursen slutar. Vad jag ska säga till min dotter, som just nu sitter och skrattar högt åt en youtubevideo där några barn spelat in sin Jelly Bean Challenge. Vad jag ska göra för att få skolan att sluta att se på henne som det Kostsamma Problemet.

Min dotter är inte ensam. I nätverket Barn i behov vittnar inlägg efter inlägg på Facebook om detta svek mot våra minsta. Vi snackar tusentals föräldrar. Och tusentals barn.  Alla barn har inte turen att ha en förälder som är beredd att riva upp hela universum för att få världen att förstå, få skolan att vilja hjälpa, få tjänstemän och politiker att ta sitt ansvar.

Det är inte utgiftsposter vi pratar om. Eller problem. Det är små människor det handlar om. Barn som är helt beroende av vuxna för att få en bra uppväxt och en bra start i livet. Varför gör ni så här mot dem? Vad ont har de gjort er? Min dotter har samma rättighet som andra barn att få drömma om att bli sångerska. Eller brandman. Eller TV-hallåa. Hon har samma rätt att få chansen att bli den hon är, hitta sin plats och sitt värde. Ni sviker henne innan hennes framtid ens fått börja.

Kommunerna går med rekordvinster. Välkommen 2024. Det är då ni får betala för alla de barn som ni idag slår ut. I min hemkommun Sundbyberg börjar 410 sexåringar skolan varje år. Enligt statistiken hamnar 53 av de barnen utanför samhället senare. Sammantaget kostar dessa 53 barn samhället 834 750 000 kr. Per. Årskull. Bara. I. Sundbyberg. Nu måste detta få ett slut! Det här är mitt andra barn som jag tvingas strida för. I somras var jag i Almedalen för Barn i behov och politikerna stod i kö för att lova oss bot och bättring. Nu vill jag se att något händer.

I kväll kommer ångesten som vanligt att sätta klorna i min dotter när hon ska sova. Inte heller i kväll kommer jag att kunna lova henne att allt kommer att bli bra. Älskade, älskade lilla tappra krigare. Jag kan inte lova dig annat än att jag alltid kommer att vara din vapendragare och strida tills jag stupar för din rätt att få vara du.

15 thoughts on “Svenska skolan 2014

  1. Hej och tack för att du beskriver det många många barn idag känner och upplever i den svenska skolan. Vi har varit med och är med om exakt samma sak. Vår son är 13 år och har haft det som du beskriver i 4-5 år och varje dag är en kamp och idag är det söndag och då kommer tårarna igen hos oss alla.
    Tack igen för en väldigt bra beskrivning…du får gärna kontakta mig om du vill.
    Kram Kinna

    1. Hej!
      Ja, en sak har de här åren lärt mig och det är att jag inte är ensam om att behöva slåss för barnens rätt till skola. Jag, och 1500 föräldrar till finns på facebookgruppen https://www.facebook.com/groups/barnibehov/ om du vill få kontakt. Hoppas innerligt att det löser sig för er. Värme J.

  2. Hej!
    Va tråkigt att höra att skolan inte hjälper till på något sätt. Något som kanske gör att det blir bättre/ känns bättre är att det är en utveckling i hjärnan i denna ålder som gör att många barn upplever denna period som extra jobbig. Min dotter hade liknande symptom, ångest, kompisrelationer som strular, sömnsvårigheter m.m. Har du tittat på Creative Children, de rekommenderar långsamma rörelser till alla barn, kan vara något för er att pröva! Kämpa på med skolan så ni får den hjälp som behövs, hoppas att det löser sig. Lycka till!!

    1. Hej och tack för tips! Spännande! Jag tränar taiji själv och min son, med ADHD älskar att träna med mig 🙂

  3. Hejsan! Jag har en dotter på 16 år som tycker det är jättejobbigt att vistas bland folk. Hon tycker alla tittar på henne, ser att hon har X diagnoser fr BUP, tycker hon är ful mm.
    Nu i sommar har hon fått diagnosen Social Fobi och Tvångstankar och fått medicin mot detta. Hon kommer oxå att få terapi som ska hjälpa henne. Just nu har hon det jättetufft men går i skolan och jag hoppas terapin snart kommer i gång.
    Kanske du ska höra med er läkare om din dotter kan ha samma diagnos som gör att hon är hemmasittare?
    Mvh Veronica

    1. Hej! Ja, min dotter har precis gjort en utredning på BUP för neuropsykiatriskt funktionshinder (npf). Vi har inte fått resultatet ännu så vi får se om det är något sådant som ligger bakom hennes svårigheter. Eftersom npf ser mycket annorlunda ut för flickor än för pojkar finns det risk att många flickor, med problem i skolan och i kompisrelationer, har någon form av kognitivt funktionshinder. Jag själv hade ingen misstanke heller och då har jag jobbat intensivt för föräldranätverket Barn i behov (barn med särskilda behov) i ett års tid…

  4. En stor kram är allt jag kan erbjuda!
    Jag vet vad du går igenom. Jag delar din smärta.
    Jag förstår.
    Har en dotter med högre frånvaro än närvaro under åk 3.
    4:an har precis börjat…

    1. Stor kram tillbaka. Hoppas att ni får stöd. Hemmasittande är inget som ett barn klarar av att ta sig ur på egen hand. Det krävs samordnande insatser.

  5. Jag skriv en lång historia om hur min dotter och vi gick igenom liknande…nära döden 2ggr…skolan inte klarade ensam hjälpa… Men allt text försvann.

    Vill bara säga att i efterhand kan jag nu förstå mig på mycket som gick fel samt tillsammans med egen lång erfarenhet inom sjukvården tror jag kan hjälpa dig bättre hjälpa din dotter.

    Kontakta mig gärna så kan jag och även min dotter som mår toppen idag försöka hjälpa dig får bäst och snabbaste hjälpen innan hon lider längre än nödvändig!

    Med värma hälsningar
    Patricia

    1. Tack för din vänliga omtanke! Vad glad jag blir att läsa att din dotter mår så bra idag! Jag får väldigt mycket uppbackning av kunniga vänner just nu och tror verkligen att det kommer att bli bra så småningom. Det är bara det här NUET som måste ordna sig…

  6. Tack för det du beskriver. Jag är alldeles förtvivlad. Min dotter fick ADD-diagnos. Hon kämpar varje dag. Men varför måste man få diagnoser på våra barn för att de ska få hjälp i skolan. Hon lärde sig aldrig matten i lågstadiet..ingen verkade bry sig…det var jag som fick lära henne hela lågstadiets matematik, på loven…trots alla möten. Lärarna var gulliga, men byttes ut hela tiden..själv sattes hon alltid vid de stökigare pojkarna..längst bak. Hon gav ju så en lugnande effekt, men lärde hon sig något!?! Nej! Är så arg på skolsystemet och bara hoppas att vi kan få en mer långsiktig skola, som tex i Finland, än Björklunds.

    1. Det är både en tröst och en sorg att så många har samma erfarenheter. Jag är fast besluten om att få skolan ändrad. Vi kan göra det när vi gör det tillsammans. Det gäller ju inte bara våra egna barn utan allas barn och deras framtid!

  7. Nej du är inte ensam… jag läser din fantastiska text och känner bara allt för väl igen er situation. Tårarna kommer, både för att jag med åren utvecklat en “överkänslighet” mot det du beskriver och en stor medkänsla. Min prins som är 13 år fick förra året börja på särskola efter att jag kämpat på “vanlig” skola. Han passar inte in där heller egentligen, lärarna var tydliga med att det är en “träningsskola” och att han är en udda fågel där med – lite för lite funktionshinder. Det som gör att jag inte kämpar vidare just nu är att han är glad, han trivs! Jag får nöja mig med det just nu. Lärarna är fina och han vill gå till skolan (för det mesta) men han skulle naturligtvis i den bästa av världar kunna få en skolsituation där han utvecklades mycket mycket mer.
    Jag heter Lena Appel och bor i Nyköping. Vi har en förening på Facebook Nätverket Föräldrakraft och jobbar just nu med ett förlag för material kring situationen för funktionsnedsatta och deras anhöriga. Hör gärna av dig om du vill. Din sida är f.ö. väldigt bra och jag har fått flera fina tips av dig 🙂
    Allt gott till dig och din prinsessa/Lena

    1. Jag känner till er förening. Det är så vi måste göra – gå samman och samarbeta för en permanent förändring! Tack för ditt pepp och för att du delade med dig <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *