Den interna diskussionen inom Svenska kyrkan nådde offentlighetens ljus när DN publicerade en artikel i ämnet den 21/4. Är kyrkan homofob, främlingsfientlig och diskriminerande mot kvinnor? Ska kyrkan ägna sig åt Gud eller åt politik? Ska prästerna predika om Jesus eller om miljöförstöring? Frågan om vi ska ha en kyrka och vad vi i så fall ska ha kyrkan till kommer att bli högaktuell när vi går till kyrkoval i september.

För mig är uppdelningen mellan teoretiker och praktiker konstig. Någon mer radikal miljö- och människoaktivist än Jesus har väl aldrig gått i ett par sandaler. Tron är visserligen personlig men kan omöjligt vara privat. Det har aldrig varit meningen att vi skulle sitta och vara glada över att vara frälsta och strunta i resten av världen.

När Svenska kyrkan och staten skildes åt vinglade vi iväg åt varsitt håll i jakten på en ny identitet. Vi behövde distansera oss från varandra och vår gemensamma historia för att hitta ett nytt sätt att förhålla oss till varandra. Någonstans förirrade vi oss. Vi gjorde misstaget att tro att det var Gud vi inte längre behövde. Utan själslig kompass förstår vi inte längre vad vi gör här. Men den andra världen, den bortom våra fem sinnen, smyger sig tillbaka in i tillvaron i form av tänkta svar på frågan vad som är livets mening. Många kallar svaret Gud, Allah eller Jahve. Andra ersätter Gud med ett passionerat engagemang för en idrottsklubb, en megastjärna eller en kamp för djur och natur. En del kallar sig ateister och är benhårda motståndare till religionen. Men alla tror på något. Ateisten inte minst, som kan vara både fanatisk och militant i sin hållning.

Vi behöver något som får blodet att rusa och ögonen att glänsa. Vi behöver få utlopp för kärlek och hat, mod och rädsla, hopp och förtvivlan. Vi behöver känna att vi har kontroll eller åtminstone förstår varför saker och ting drabbar oss. Det meningslösa måste bli meningsfullt, kaoset få struktur. Vi behöver känna att vi betyder något, att någon saknar oss när vi inte kommer. Människan är mer än ett hopplock DNA och celler. Livet behöver vara mer än att äta, sova, dö.

Det är inte enkelt att vara människa. Gud finns inte där för att jag ska slippa tänka och ta ansvar. Jag måste utmanas att göra tron till min. Låta den sippra in och verka i min kropp och min själ. Låta den bli en del av mig och påverka mitt sätt att vara, tänka och agera. Det är ett ansvar och en uppmaning att göra gott att kalla sig kristen. Att tro på Gud är inte samma som sak som att göra Gud till personlig coach, som kallas in för att göra mitt liv underbart. Istället blir jag representant för hans arbete och det innebär för att verka för en värld utan krig, fattigdom och orättvis fördelning av jordens resurser. Och att ta hand om den jord han gav oss att leva på. Det innebär också att arbeta mot fördomar om mina bröder och systrar inom andra trossamfund.

Styrkan, men också svagheten för Svenska kyrkan är att det är en kyrka som välkomnar alla och därmed riskerar att bli otydlig. Personligen är jag stolt över att vara medlem i en kyrka som i ord och handling visar att man respekterar alla oavsett vad de säger sig tro, eller inte tro på. Om kyrkan skulle stå där med en trave direktiv och färdiga svar skulle jag luras till att tro, att om jag bara följer dem, har jag mitt på det torra. Jag skulle stanna av och sluta ifrågasätta mina livsval och de auktoriteter som jag låter styra mitt liv.

Svenska kyrkan är en modig kyrka. Är man trygg med vad man tror på och vad man står för behöver man inte vara rädd för olikheter. Då hotas inte ens grundvalar när någon säger ”Fast så tror inte jag att det är.”.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *