Jag försöker hitta orden som bäst fångar det decennium som nu passerat sedan du tog ditt liv, S. Ord som kan beskriva den symfoni av starka känslor som fortfarande suger tag i mig ibland, utan att låta pompösa. Ord som motsvarar det hål som för alltid finns inom oss som blev kvar när du försvann. Tiden har ingenting läkt, S. Ingenting. Trots tio års bearbetning saknar jag dig likt förbannat och dina barn hade behövt dig hos sig. Livet är inte lätt för dem och du lämnade dem att kämpa utan din hjälp.

Samma inre kamp nu som då. Stunder då jag är arg för att du fegade ur istället för att slåss. Stunder då jag känner mig förtvivlad över att du inte orkade vänta och lita på att det skulle bli bra. Och dessa svepande bilder som ibland överfaller mig och som jag fort, fort kastar mig åt sidan för, för att inte smärtan ska förlama mig. Bilder av hur ensam du var och hur beslutsamt du gjorde det du gjorde.

Dessa varför som fortsätter att eka obesvarade. Dessa hopp mellan sorg, ilska, frustration och medkänsla. Stunder då jag känner mig stark och fri och till och med känner tacksamhet för den grymma lektionen i att uppskatta det jag har och hur din död tvingade mig att klara mig, hitta mitt jävlar anamma. Inget mer utrymme för självömkande offermentalitet. Inget mer fegande. Jag har tvingats stå upp både för mig själv och våra barn, S. Inledningsvis tvekande och ursäktande men allt eftersom erfarenheterna skapat trygga ankarpunkter har jag blivit bestämdare, tydligare, oräddare. Jag hade inte nått hit utan det som varit.

Det är bara det att jag aldrig bad om den lektionen, S. Och hur mycket jag än ger erfarenheterna mening genom att försöka lära mig av dem så har de gett mig ärr som inte försvinner.

Jag har tänkt att allt som hänt mig gjort mig till en bättre version av mig själv. Att mina självgoda kanter slipats ned och gjort mig mindre fördomsfull och mer ödmjuk. Men jag ser också hur det som varit har gjort mig rastlös, självständig och pragmatisk så att det är svårt att leva med mig. Jag har blivit hyperkänslig för om någon försöker sätta sig på mig, styra mig eller ifrågasätter mina val. Jag värnar mitt oberoende så att jag kan verka likgiltig i ena stunden och i andra stunden blir jag livrädd för att bli lämnad. Och kom inte och kritisera hur jag och barnen har det. Jag har stridit för att vi skulle få hålla ihop och vänt ut och in på mitt föräldraskap så backa undan och låt oss vara!

Jag har haft tur också. Tur i kärlek och tur i vänskap. Alla mina fantastiska vänner, som lugnt härdat ut mina härjningar och som ställt upp utan att be om något tillbaka. Min fina SJ som inte ger sig utan fortsätter att försöka förstå. Mina härliga bonuskillar som lät mig kliva rakt in i deras liv och som ger mig så mycket livsglädje. Och Ma och Mu, våra tappra kämpar som är de vackraste själar som finns.

Tio osannolika år har gått. Jag kan inte ens beskriva dem för de är en överdrift och en parodi och hur det än varit har jag och barnen köttat oss igenom dem. Jag har stått öga mot öga med mina värsta mardrömmar och vet att det inte längre finns något inom mig som jag behöver vara rädd för och därmed inte heller något omkring mig som jag inte klarar av.

Ändå bränner samma skuld tio år senare. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Hade jag kunnat förhindra det? Idag kändes det helt hopplöst. Kommer det aldrig att bli lättare? Jag skrev till en man som förlorade sin son på samma sätt och för lika många år sedan. Jag känner honom bara via Facebook och youtubeklipp jag tittat på men hans värme har berört mig. Han svarade att jo, skuldkänslorna behöver man lära sig att leva med men skulden har också gjort honom till en lite bättre människa.

Det kändes så fint. Att göra skulden till en vän och bundsförvant istället för en fiende. Att välkomna skulden och därmed också det som skulden förde med sig – insikterna, förståelsen, ödmjukheten. Skulden har gjort det enklare att prioritera och sätta i rimliga perspektiv. Skuld kan göra oss starkare om vi väljer att stå upp för den och inte huka, men kräver sin jämlike.

Så tack S för de år vi fick. Tack för ljusa och glada minnen. Du saknas oss.

2 thoughts on “Tack Skuld

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *