Jag försöker vara positiv. Verkligen. Se möjligheterna istället för problemen. Tänka snälla tankar om folk som i mina öron säger korkade saker. Det brukar gå bra. Tills man behöver kontakta BUP. Till mitt lokala BUPs försvar ska jag säga att sonen har en fantastisk läkarkontakt. Men dottern. Not so much.

Det går inte bra för lilla M. Varsamt har vi försökt att lotsa henne tillbaka till en mer normal vardagslunk med skola och fritid men det går inte. Hon vill så gärna. Hon kämpar. Jag ser att hon är rädd och att hon behöver uppbåda all energi hon har för att göra det jag vill, som hon önskar att hon kunde, som hon drömmer om att klara. Hon satsar och faller. Vi korrigerar och ändrar. Hon satsar och faller. Vi tänker om och tänker nytt. Hon satsar. Ibland orkar hon nästan en hel månad. Ibland några dagar. Sedan faller hon. Faller. Faller.

Vi har tagit bort nästan alla krav eftersom minsta lilla motstånd kan leda till existentiell ångest. Hon har fått en älskad och helt fantastisk resurs på skolan. Jag är med henne varje dag hon tar sig iväg. De andra dagarna leker vi. Jag tittar på femtusen videoklipp på The LPS Channel på Youtube med henne. Jag ser Sofia The First sextusen gånger på Netflix. Vi leker med LPSer i hennes rum. Jag lockar ut henne en stund varje dag till affären för att gå promenad med hunden och köpa kex. Handlarn skrockar gott och säger att man kan ställa klockan efter oss. Samma tid. Varje dag. Ibland får vi låna en kompis lägenhet i stan. Då köper vi ännu mer kex och kanske går vi på fik om hon orkar. Annars tittar vi på LPS Channel på Youtube i lägenheten. Och så sover vi i samma säng. Det är det bästa hon vet.

Ändå går det inte. Jag ser inte att vi tagit oss en millimeter framåt. Tvärtom.

Det är då den exekutiva sidan i mig goes wild. För att jag inte står ut med ingentinget som annars blir. Jag ringer, fixar, donar. Ja, jag skulle kunna riva ner himlen för hennes skull. Jag vet att jag gör så här för att jag är rädd för att kollapsa annars. En kollapsad mamma är inte vad dottern behöver. Hon behöver lejon-mamma. En som kämpar när hon själv inte orkar. Det är jag som är hennes vuxna förebild. Jag får inte visa att jag tvivlar.

Så lejon-mamma sväljer stoltheten och ringer BUP för att prata mellanvård. För jag varken kan eller vill vara hennes pedagog, psykolog, fritidsledare, barnskötare, försvarsadvokat, personliga assistent, arbetsterapeut och mamma. Jag behöver vara mest mamma.

Nu är dottern ett känt fall på BUP. Det finns en tjock journal med kontakterna vi haft, om utredningen och om hennes problematiska skolgång. Hon är alltså ännu inte 11 år fyllda och hon har en autism-diagnos. Jag berättar för psykologen att jag undrar om jag ska tolka hennes beteende som tecken på utmattningssyndrom. Jag berättar att hon vägrar att sova. Det är då han, psykologen på BUP som har telefonjouren denna dag, ger mig följande svar:

– Jag brukar rekommendera en form av 5-minutersmetod.

I ren chock ignorerar jag att bemöta honom och fortsätter istället att förklara hur svårt hon har för att ta sig ut. Att hon knappt deltagit i en lektion på över ett år. Psykologen på BUP, satt att svara i jourtelefonen svarar:

– Det man behöver göra då är att helt enkelt släpa iväg henne och ignorera hennes protester och gråt.

Skrev jag att han är psykolog. På BUP? Skrev jag att han svarar mig i rollen som att möta människor som ringer in till deras jourtelefon? Skrev jag att jag nämnde att jag misstänker att dottern har utmattningssymptom? Och att hon har en fastställd autismdiagnos?

I flera dagar nu har jag gått och väntat på att ilskan ska gå över. Men den gör inte det. Så här får inte ett BUP bete sig. Vi snackar utmattningssyndrom och funktionsnedsättning. Ger han samma råd till en förälder med ett barn i rullstol?

– I det här läget är det viktigt att barnet inte får vinna. Släpa upp henne ur rullstolen bara! Hon kan om hon vill. Det är du som är för slapp och curlande bara!

Vet man det allra minsta om autismspektrumdiagnoser, eller, faktiskt, om barn över huvudtaget, vet man att barnet inte trotsar för att jävlas utan för att det inte kan eller inte förstår vad som förväntas av det. Då är det vårt ansvar som vuxna att skapa förutsättningar för barnet att lyckas. Med bibehållen och helst förhöjd självkänsla.

Psykologen skulle i alla fall prata med sin kollega. Kollegan som utredde dottern. Den psykologen skulle åldersmässigt kunna vara min son. Men det är en annan historia.

9 thoughts on ““Testa 5-minutersmetoden” sa BUP

  1. Ahrgh! Jag lider med Er frustrerande vardag, den kräver mycket energi och tålamod. God speed!
    Men otroligt imponerande att du har insikten om att man måste ge barnen förutsättningar att lyckas. Jag håller alla tummar för att ni hittar sätt som ger Er energi framöver. Tack för att vi har fått lära känna Er.

    Benny

  2. Det du skriver här träffar rakt i hjärtat.
    Så lika våra fantastiska underbara ungar är.
    Du beskriver kämpa och falla, hela tiden att hon faller…usch så jag känner igen mig.

    Att bli bemött så av bup…jag blir fysiskt illamående.
    Så respektlöst.

    Styrketankar och djävlaranamma från mig.
    Kram

  3. Vi har varit i samma situation, jag har också sökt hjälp för att kunna förstå och bemöta på ett adekvat sätt då min äldsta dotter mådde som allra sämst. Vi fått liknande råd av BUP, råd som att så snabbt som möjligt ta oss ut, för så här kan det inte vara, “det är skolplikt och polisen kan komma hem till oss” ” de hade aldrig sett något liknande”ord som startade en mega ångest hos mig själv och skuld över vilken dålig mamma jag var. Råden slog tillbaka dubbelfalt och hon föll ännu djupare, vägrade gå ut. Bup med psykolog, kurator och läkare kom hem till oss då vi inte fick dottern utanför dörren. Vår dotter hade remiss till Habiliteringen, men kön var lång och Bup har i vår kommun hand om barn med Autism /Asperger då de hamnat i depression och ångesttillstånd. I ren desperation ringde jag habiliteringen för att få situationsbundna råd. Det första de sa var “Så här är det för våra barn” orden var en befrielse, “barnen är utbrända och behöver vila”” hon kommer att gå ut igen, när hon är redo”. Orden var som en smekning. Dottern var sjuksskriven och habiliteringen tog sig an oss tidigare, de träffade de inkopplade personerna på BUP och förklarade läget, de personerna kopplades bort och jag höll sedan telefonkontakt med Habiliteringen ca 2 ggr i veckan. Efter att hon läkt färdigt lockades hon självmant utanför dörren och i sakta takt släppte saker alltmer. Skolgång blev aktuellt och till en början 1 lektion i veckan i eget rum som sedan ökades långsamt. Då dottern var sjukskriven i stort sett hela högstadietiden 2,5 år sökte hon till IM programmets Aspergerklass på gymnasiet där hon läste in 12 högstadieämnen på 2 år. Nu går hon andra året på samhällsvetenskapliga gymnasieprogrammet. Hon har förutom Asperger även en Bipolär typ 2 diagnos. Hon mår i dagsläget så bra som hon kan även om hon dagligen kämpar med ångest och de svårigheter hon har med filtrering, stress. Hon är envis och viljestark styrkor som hon använt sig av för att komma tillbaka även från svår Anorexia. Hon har lärt sig sina gränser, att säga ifrån och att stå upp för sig själv. Hon har hittat strategier för att klara sig igenom en skoldag och även hittat strategier för återhämtning. I dag kan jag tänka tillbaka på vilken resa hon gjort, en resa jag då det var som värst inte trodde var möjlig då hon var svårt sjuk. Vi måste få tillåtelse att ge våra barn tid, tid att läka, vi måste även ha rätt till adekvat bemötande och råd. Kunskap finns och jag vill inte höra mer från BUP ” att det där är inte vår bit, Autism kan inte vi” när det är deras ansvar att ta hand om dem då de drabbas av psykisk ohälsa. Stor kram i er kamp

  4. Även vår yngsta dotter kollapsade, som10 åring. Diagnoser var då ställda och jag hade med mig habiliteringen från början i mina kontakter med skolan. De försökte ge räd och rätt stöd till oss alla. Tyvärr gick inte det och hon skolvägrade till slut i 7 månader, KBT sattes in och vi fick henne till slut in i skolbyggnaden. I samband med KBT träningen var ett möte förlagt med skolan där jag ställde en fråga till rektorn om de nu klarade att ta emot dottern, på den frågan fick jag ett nej. Skolbyte, påtryckning av start av mindre grupp införlivades och några veckor senare var hon tillbaka i skolan. Hon får nu adekvat bemötande har utvecklats socialt och kunskapsmässigt. pedagogerna anpassar efter dagsbehov och ser när dottern är för trött för skolarbete.

  5. Jag blir verkligen mörkrädd.
    Tyvärr verkar det som det är väl spritt över landet att personalen inte är tillräckligt utbildade för det arbetet dom är satta att utföra. Om Dom nu inte kan autism ooch tyvärr fler diagnoser inom npf varför heter det då Barn och Ungdoms Psykiatri?
    Döp om till Psykologi ….. och en enhet föräldrar och barn kan använda vid psykiatriska problem /svårigheter.

  6. Suck säger jag, psykolog på BUP och hoppas du orkar ringa patientnämnden i ditt Landsting. Det låter som den psykologen som svarade hade alldeles för lite erfarenhet. Om man har det så gäller det ju att kläcka ur sig det … och inga andra klämkäcka, onödiga råd. Hoppas du får bättre stöd framöver!

  7. Det är hemskt att det fungerar sådär. Jag blir också runtskickad (vuxen med egen diagnos). Psykiatrin hänvisar till hab, hab hänvisar tillbaka till psykiatrin, LSShandläggaren hänvisar till psykiatrin och psykiatrin saknar kunskap och rycker på axlarna. Man blir rätt ensam i slutänden.

    Gillar dina texter. Jag fick min diagnos rätt sent. Förstår mer om mig själv när jag läser någon som beskriver hur det kan vara utifrån. Så tack för att du skriver. Du skriver bra.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *