I 15 år har jag sökt samhällsstöd för mina barn.Det har varit vädjanden om insatser för en son som för första gången när han var 6 år uttryckte att han inte längre ville leva. Han har haft fyra
mycket allvarliga depressioner sedan dess och utöver depressioner diagnosticerats för ADHD, ångest, tvång. Jag har också vädjat om insatser för min autistiska dotter, både före och efter att hennes skolgång kraschade i årskurs 3. Hon har inte gått i skola sedan dess. Det var 4 år sedan. Jag är ensamstående och yrkesarbetande och gränsar ständigt till utmattning.

Scenariot är vanligtvis detta: Jag ber om stöd för barnens habilitering, utveckling och skolgång. Jag nekas. Symptom och tillstånd förvärras. Jag ber om mer brådskande insatser när jag ser att den onda spiralen är igång. Jag nekas. Tillstånden blir akuta. Jag ber om akut stöd. Jag nekas men orosanmäls för att barnen mår dåligt. Ett mående som jag alltså bett om stöd för i flera år och hanterat så gott jag kunnat på egen hand. Jag blir orolig för mina barns liv och vädjar (gråtandes) om hjälp. Samhället vaknar och beslutar om INSATSERNA. De är dramatiska, dyra och inslängda i stor hast. När jag ber om att få vara med i processen får jag veta att det inte går för läget är akut, det måste jag förstå.

Under mina 15 år har jag haft god hjälp av kloka, kunniga vänner som också arbetar professionellt som till exempel handledare, psykolog och hvb-hemsföreståndare. Jag har lagt mig vinn om att samarbeta, ”låta folk göra sitt jobb” och hela tiden peppat, peppat, peppat mina barn att lita på vuxenvärlden, lita på handläggare, behandlingspersonal, experter. Jag har tagit idiotiska beslut i försvar, idiotiska personer i försvar, idiotiska handlingar i försvar. Allt för att inte krossa deras livsviktiga tilltro till att de kommer att få hjälp av vuxna. De måste fortsätta tro på att världen är en bra plats. De måste få behålla hoppet.

Nu sitter jag här efter en serie fatala, hastigt påkomna utan tydlig plan, genomdrivna beslut. Beslut som jag ombetts exekutera, annars blir det LVU. Man har utnyttjat min och mitt barns unikt starka relation, hans tillit till mig, för att tvinga igenom beslut och motbeslut och slutligen en placering på HVB-hem. Och jag har givetvis samarbetat. Jag vill inte mista vårdnaden om den son som jag under 15 års tid har lotsat genom dödsskuggans dalar. Socialförvaltningens diskussionsteknik lämnar en del övrigt att önska, bara.

Min son landade på HVB-hemmet efter timmar av samtal om att nu måste vi samarbeta. Blicka inte bakåt. Var inte bitter. Titta på vilka möjligheter som öppnas nu. Kanske kan du faktiskt få den där efterlängtade OCD-behandlingen. Kanske kan du bli frisk. Och han bestämde sig för att han ville. Han ville klara det här och han ville må bra igen. Han skulle visa alla att han visst har förmåga att klara sig. Min älskade pluttis, med tvång som gjort hans liv till en osynlig isoleringscell med ett utrymme som knappt går att vända sig i. Timmar av tvättritualer. Timmar av planering. Timmar av komplicerade tvångshandlingar, en del skadliga för hans hälsa. Men nu. Nu ville han ge det här en chans. Han såg en möjlighet att kunna bli frisk.

Ett dygn senare ringer han mig i förtvivlan. All hans glädje och allt hans hopp är borta. All hans tillit till HVB-hemmet. De har inte lyssnat. De har behandlat hans strategier för att undvika tvång som påhitt. Som något han kan komma över med vilje. Jag tror fortfarande att det är ett missförstånd. Visst har väl HVB-hemmet förstått dimensionen på min sons tvång? Visst har de förstått att han är mycket nära att inte klara sig på grund av de tvången? Men jag hör direkt när jag försöker prata med dem att jag är Den Där Mamman.

Hon som inte kan släppa. Hon som inte kan göra skillnad på sin egen ångest och barnets. Hon som inte klarar av att något görs på ett annat sätt än det hon tycker är bäst. Den där Mamman. Det spelar ingen roll att jag berättar om hur jag ägnar timmar åt att uppmuntra min son att våga lita på de vuxna som nu finns runt honom. Att jag uppmanar honom att samarbeta. Jag säger att min son är glad och hoppfull och inget hellre vill än att äntligen kunna få börja läka. Jag berättar att jag säger bestämt nej till att komma och rädda honom eller fixa situationer som uppstår på HVB-hemmet. Jag säger att jag tar dem i försvar och att jag litar på att de klarar av min son, men att de måste förstå att ett barn som ägnat 15 år att överleva faktiskt också besitter en stor förmåga att hitta lösningar. Att det är rätt fantastiskt med ett barn som trots 15 års icke-hjälp eller felbehandlingar fortfarande kan knyta an och lita på vuxna.

– Nu sköter vi det här. Och du måste bearbeta dina känslor kring att ditt barn inte längre bor hemma, svarar man mig. Ett standardsvar som visar att de inte lyssnat utan direkt utgått från att jag ifrågasätter deras professionalism och är obearbetad i mina egna känslor kring hans placering. Nu finns det en person på detta HVB-hem som fattat och som rafsade ihop min son när han gick på sitt pass. Och jag ser denna magiska vändning igen. Hur kraften kommer tillbaka direkt och alla tvång försvinner. En enkel liten förfrågan som inte krävde något alls att genomföra.
Varför ska det vara så svårt att gå i allians istället för konflikt med patienter och föräldrar?

Blogginlägg publicerat 27 mars 2017 på Nationell samordnare inom området psykisk hälsa.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *