Idag hade jag ett samtal som gjorde rätt ont med Anna Sjölund. Det är så mycket med mina barn som inte fungerar. Det är så väldigt lite genomtänkta och genomarbetade beslut och insatser. Inte nödvändigtvis fel insatser men inte nödvändigtvis rätt insatser.
 
Det stressar mig enormt. I min dotters fall, nu på fjärde hemmasittaråret, har de senaste månaderna inneburit att jag fått möjlighet att jobba mer, vilket ju är bra, men också att jag inte längre kan göra allt det där med dottern som jag vet att hon mår bra av. Resultatet är att jag upplever att hon “backar in i sin autism”.
 
Om detta stresspratade jag med Anna. Som ställde några tuffa frågor om vad det egentligen handlar om. Vad är det som stressar mig? Och vad menar jag med “backar”? Och när jag fick andas ut lite efter samtalet så förstod jag att jag måste tänka om. Titta på vad som verkligen är väsentligt och inte.
För faktum är, att jag tror att min dotter är rätt okej. Understimulerad, men okej. Jag vet att hon har många starka sidor som hög intelligens och är en alldeles underbar människa att umgås med: rolig, ärlig och oförutsägbar. Hon har berett sig själv en tillvaro där hennes styrkor får blomma: via sociala medier umgås hon med likasinnade, inspirerar och inspireras av andra youtubers och fan-ficton-skribenter. De har ett rikt och härligt liv där de snackar skit, skvallrar, kivas, blir sams. Det är en fin värld som jag blir inbjuden till av min dotter och hon skrattar gott åt hur jag klampar omkring och ingenting fattar. Jag bjuder så gärna på de skratten.
Jag har sett hur hon blir mindre angelägen att umgås med folk utanför internet. Att det krävs mer och mer peppning för att få henne att duscha, borsta tänderna, ta på sig kläder som i alla fall täcker axlarna när det är minusgrader ute och ja, att få henne att gå ut. Jag har sett hur det där hägrande målet om att få henne tillbaka till någon form av undervisning svävar  allt längre och längre bort. Det har stressat mig.
Inte för att min dotter någonsin behöver bli “som alla andra”. Men för att jag är rädd för att hon ska få ett liv som helt och hållet är beroende av andra människors beslut och välvilja. Jag ser att hon har så mycket att bidra med, att hon inte alls behöver bli någon som samhället behöver bestämma över vad som är bäst. Jag vill att hon ska få möjlighet att göra sina egna val. Få leva sitt eget liv på sitt sätt. Och vägen dit har jag trott heter självständighet.
Men jag behöver tänka om. Det min dotter behöver är att få känna sig fullt ut accepterad och uppskattad. Att de krav jag ställer handlar om henne, inte om min oro. Att det jag ser som ett gott liv inte behöver vara ett gott liv för henne. Att det kanske är just här och nu som är det avgörande. Hur jag möter och bemöter henne där hon är, utan känslan av att hon skulle kunna vara något annat, någon annanstans.
Jag älskar ju att umgås med henne och ta del av hennes alldeles extraordinära värld där en aldrig vet om sjöjungfrur och enhörningar är på riktigt och där Undertale-magi är lika naturligt som att borsta håret. Jag smittas av hennes entusiasm och outsinliga energi för sina specialintressen, de små Petshopsen, de vrickade Undertale-historierna och Equestriagirls i speedpaint. “Mum, you just have to watch this!” säger hon och så tittar vi på ett youtubeklipp som är helt obegripligt och hon skrattar hysteriskt och jag skrattar med henne för att hon bara är så himla skön och det är mysigt att få dela det hon älskar med henne.
Här och nu mår hon så bra. Vem är jag att tänka att hon beter sig alltmer udda? Vem är jag att få en klump i magen och tänka att hon behöver träffa jämnåriga och se hur andra 12-åringar leker? Hon mår bra. Hon vill att jag ska må bra med henne. Det är det bästa jag kan ge henne. Förbehållslös uppskattning för det som är hon. 

6 thoughts on “Vem är jag att tänka att min dotter är alltför udda?

  1. Åh vilket fint inlägg!
    Så sant! Känner igen mig i dina tankar.
    Skickar en stor kram till dig och din dotter!
    Och uppskatta det som är hon! ❤

  2. Ja det var ju det där med att hela tiden försöka pressa ner fyrkanten i det runda hålet.

    Det är omvärlden som behöver få upp ögonen för våra stjärnor, behöver öva sej på att se på deras sätt och inte på det “bestämda” sättet.

    Bra och fint skrivet Jiang! ❤️

  3. Underbart och hög igenkänning, har en nästan 14-åring som hänger med sin fandom på Instagram, har rollspelschat och en massa intressanta relationer med kompisar världen över. Hon bubblar av lycka när hon berättar och delar allt detta med mig.

    Hon deklarerade lyckligt att de andra tyckte hon har en fantastisk mamma för att jag tittar på Teenwolf med henne, det gör jag så gärna, det har gett oss väldigt mycket att prata om.

    Så himla skönt att se henne så glad och stimulerad och även att kunna vara delaktig.

  4. Påminner mig om det Astrid Lindgren skrev om Emils mamma Alma:

    ”Emil är en liten rar gosse”, sa hon. ” Och vi älskar honom precis som han är! ” Ändå var hon nog lite orolig för sin Emil

  5. Arbetar med barn som har autism och har gjort det i 15 år i skolan. Det är en glädje och värme.
    Jag har alltid fascinerats vilka krafter ni föräldrar besitter, kämpar med allt, varje minut. Skola, myndigheter osv.
    Jag önskar att samhället tar mer hand om just vårdnadshavarens mående. När jag frågar föräldrar ibland; hur samlar du själv kraft?
    Då får jag oftast till svar: aldrig. Eller: när barnet sover.
    Ni föräldrar är fantastiska!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *