Krönika Dagens Samhälle, 1 oktober 2024
Krönikör: Jiang Millington

Vi måste våga prata om att många av de barn och unga som rekryteras in i gängkriminalitet har någon form av diagnos. Det är lätt att grooma ett barn med exempelvis intellektuell funktionsnedsättning i kombination med autism eller adhd. De är många gånger ensamma och utstötta men med en evig längtan efter att få höra till. Ofta har de svårt att hävda sig i skolarbetet och i gruppen.

Tänk att en kille med mycket pondus dyker upp i skolan och säger att han ser något speciellt i en av småkillarna där och låter honom hänga med de creddiga grabbarna. Och så snart därefter: “Du får trehundra spänn om du gör mig den här tjänsten.”.

Det behövs knappt någon övertalning eller hot. Barnet saknar förmåga att förstå konsekvenser, kan inte tänka i flera steg men vet säkert att han inte vill förlora den vänskap som han alltid längtat efter. 

Björn Hofvander vid Lunds universitet har i sin forskning kunnat visa på starka samband mellan autism, adhd, inlärningssvårigheter och kriminalitet. Han har i intervjuer varnat för att vänta och se – som tyvärr är ett signum i svensk skola. I åratal har många av oss slagits för att stödet ska sättas in direkt, inte i årskurs 9, när eleven tvingats misslyckas med hela grundskolan. Barnombudsmannen, Riksförbundet Attention, Socialstyrelsen och Skolverket är bara några av de tunga instanser som pekar på vikten av att avhjälpa problemen innan de hinner uppstå.

Barn med adhd är inte predestinerade att bli kriminella men de är särskilt sköra och i behov av stöttning, uppmuntran och framtidshopp. Att de är enkla byten för skrupelfria brottslingar som inte tvekar inför att rekrytera barn och funktionsnedsatta, är en följd av att vi inte klarar av att ge dem alternativ.

Hade de sluppit att bli missförstådda och straffade för att de bråkar, springer runt, inte klarar av att vänta på sin tur eller att hålla fokus, då hade skolan kunnat vara platsen där de känner att de kan förverkliga sig själva. 

Riksförbundet Attentions skolenkät visar i stället att runt 60 procent av elever med diagnos upplever stress och ångest och närmare 80 procent har skolfrånvaro som är kopplad till sin funktionsnedsättning. 30 procent av föräldrarna i Atttentions skolenkät uppger att de varit sjukskrivna på grund av barnens skolsituation.

Vill vi komma tillrätta med gängkriminaliteten, då är inte lösningen kollektiv bestraffning genom vräkning av hela familjer när ett av barnen begår brott, att tillåta att barn hålls fast eller att föräldrar tvingas ta ledigt för att närvara i skolan när barnet är utåtagerande. Alla dessa repressiva åtgärder tillfredsställer bara människors primitiva behov av att straffa den som bryter mot kollektivet, men de gör inte samhället vare sig bättre eller tryggare. Lösningen är i stället att ge alla barn förutsättningar att känna sig sedda, respekterade och uppskattade genom att kompensera för att barnen går i skolan med olika förutsättningar. Precis som det står i skollagen.

LÄS MER:

Social hållbarhet – mer än bara rena bostadsområden

Rättmätig kritik mot förslag på tvångsåtgärder

Du kan aldrig ana vilka frågor som är viktigast för landsbygdsbor