Hämnd är inte rätta svaret på gängvåldet

DEBATT. När kriminalitet och asocialt beteende diskuteras halkar debatten strax in i stuprörstänk och enkla lösningar trots att gedigen forskning pekar på att det krävs samordnade insatser på både kort- och lång sikt.

Arbetet behöver dessutom ha ett mycket långt perspektiv och därför behövs det politiker som vågar och orkar ha tålamod och tillit till polisens, socialtjänstens och de lokala aktörernas arbete.

Det här är välkänt eftersom de orter som lyckats vända utvecklingen aldrig har lyckats genom att möta utanförskap med att straffa ett helt område med mer signalpolitik om hårdare tag och vi-och-dom-tänk.

Ändå ropas på repressiva åtgärder från politiskt håll. Hur ska man förstå det? Jag tror att det helt enkelt handlar om två sätt att förhålla sig.

Antingen är den primära drivkraften att bestraffa och hämnas, vilket, enligt psykologisk och kriminologisk forskning, är en mycket stark drivkraft eftersom den ger enorm tillfredsställelse.

Eller också drivs man främst av viljan att skapa ett inkluderande och tryggt samhälle som inte producerar utanförskap och kriminalitet. Ett sådant förhållningssätt ger inga omedelbara endorfinkickar, förstås.

Vad kostar segregation? Nationalekonomen Ingvar Nilsson har gjort sig känd för sina beräkningar av utanförskapets pris och tillsammans med beteendevetaren Eva Nilsson Lundmark håller han på att avsluta den fjärde rapporten om särskilt utsatta områden, eller Orten, som de föredrar att kalla det. Deras siffror är groteska.

Arbetslösheten på Orten beräknas långsiktigt kosta samhället 900 miljarder kronor, en gängkriminell person åsamkar på 15 år samhället en kostnad på 23 miljoner kronor, utanförskap orsakat av misslyckad skolgång beräknas kosta minst 10 miljoner. Per individ.

Svensk polis gör ett fantastiskt jobb, men det stora problemet är att så fort de lyckas plocka bort en person i den kriminella kedjan, står det hundra andra på kö för att ta hans plats. Kedjan måste alltså brytas mycket tidigare än vid kameraövervakning eller tillslag.

Vi måste få Ortens unga att känna hopp och se andra karriärmöjligheter än den kriminella banan.

Hur gör man det? Till att börja med genom att lägga primitiva känslor åt sidan. Problemen handlar inte bara om våld och skjutningar utan om skolmisslyckanden, arbetslöshet, bostadspolitik och integration.

Det handlar om vilka förutsättningar vi ger Ortens invånare att lyfta sig själva och vilka deras faktiska möjligheter är. Det handlar om att bryta självförstärkande våldsspiraler, få Ortens invånare att känna sig som en del av samhället och inte bara sedda som problem.

Det handlar om att man får tillgång till samma samhällsservice, lika bra skolor, att man bor anständigt och inte trångt och att de vuxna kan vara förebilder genom att ha jobb att gå till.

Lösningen är att visa att det ger konsekvenser att välja en kriminell karriär, säkerställa att Ortens invånare är trygga och att samtidigt satsa på skola, samhällsservice, arbetstillfällen och bostäder. Vi måste ge Ortens unga framtidshopp.