Krönika Dagens Samhälle, 22 mars 2022
Krönikör: Jiang Millington
Trots varningar om att Rysslands invasion av Ukraina också skulle ske på internet tog det inte många dagar förrän informationskriget var i full gång.
Antalet flyktingar från Ukraina börjar närma sig tre miljoner enligt UNHCR, som räknar med att uppemot fyra miljoner kommer att tvingas fly Rysslands invasion. Till Sverige kan runt 200 000 personer söka sig, vilket är drygt 40 000 fler än rekordåret 2016. Nu, liksom då, reagerar människor med att snabbt organisera sig och dra i gång stödinsatser, erbjuda boenden, skjuts och hjälp med att söka asyl. Fördelen nu är att vi redan gjort detta en gång tidigare. Vissa verksamheter har fortsatt, som Refugees Welcome och natthärbärgen, ofta finansierade och organiserade av kyrkor. De kan snabbt skala upp aktiviteten igen, eftersom de har alla strukturer på plats.
Men många människor som öppnade sina hjärtan och sina hem för sex år sedan tvekar att göra om samma sak. Anledningen är att främlingsfientliga krafter fick övertaget i det offentliga rummet och drog med sig politiker i en tävling mot botten. I stället för erkännande av de stora uppoffringar som många gjorde, började det talas om godhetsknarkare, batikhäxor och barnlajvare. Migrationsverkets handläggningar blev inkonsekventa och oförutsägbara. Flyende människor gick från att vara flyktingar till migranter, till volymer, till bidragsmigranter, till kriminella.
Politiker som tidigare bokstavligen stått och vädjat om civilsamhällets engagemang skulle plötsligt visa sig resoluta och ”våga säga som det är”. Förtroendegapet växte i takt med att ungdomar som familjer i Sverige tagit emot började bryta ihop när de tvingades vänta år ut och in på besked och villkoren för att stanna hela tiden försämrades. Många flydde vidare till andra länder. Alldeles för många tog sina liv.
Tilliten till myndigheterna fick sig en rejäl törn. I nätverk på sociala medier för personer som stöttat ensamkommande menar flera att man inte orkar gå igenom samma känslomässiga trauma av att se personer man knutit an till brytas ned av ovisshet och politiska utspel. Det finns ingen garanti för att det inte ska bli på samma sätt igen. 2015 och 2016 fanns samma samsyn som nu om att Sverige kan och bör ta emot flyende människor från Syrien och Afghanistan.
Det är rätt osmakligt att se representanter som pratat om att Sverige är fullt, att Sverige behöver volymtak och att fler ska utvisas, nu tävla om att göra politiska poänger av att verka humana och handlingskraftiga. Ännu värre är att se hur flyktinggrupper ställs mot varandra, som om krigen i Afghanistan, Somalia eller Syrien skulle vara mindre brutala än Rysslands invasion av Ukraina. En retorik som dessutom spelar Ryssland i händerna.
Trots varningar om att Rysslands invasion av Ukraina också skulle ske på internet tog det inte många dagar förrän informationskriget var i full gång. Det är en osannolik ohelig allians som bildats av antivaxare, nyandliga och högerextremister. Här blandas zionistiska konspirationsteorier med energifrekvensfält och populistisk nationalism. Att länder i väst fortsätter att destabilisera sina samhällen genom att underminera tilltron till varandra och till de demokratiska institutionerna är precis det Putin vill.
Vad som behövs nu är tydliga direktiv till landets kommuner och till civilsamhälle om hur stödet ska organiseras och finansieras, liksom garantier för ett hållbart mottagande. Vi vill inte hamna i 2016 igen. Av så många anledningar.
No responses yet