Krönika Dagens samhälle, 7 juni 2024
Krönikör Jiang Millington
Vi måste följa upp hur det går för elever med npf, annars får de aldrig den hjälp de har rätt till, skriver Jiang Millington.
Jag har två enkla svar på ”mysteriet” kring varför Sverige sticker ut i antalet pojkar och flickor som får adhd-diagnos. Anledningen till att jag så kaxigt säger mig veta, är att få tillstånd är så väl utredda som adhd genom åren. Socialstyrelsen, SKR, Skolverket, Specialpedagogiska skolmyndigheten, Riksförbundet Attention och Autism Sverige är bara ett axplock av organ och organisationer som utrett tillståndet för barn och unga med adhd.
Regeringen annonserade helt nyligen att de gett i uppdrag åt Läkemedelsverket att utreda varför allt fler unga får adhd-diagnos samt användningen av adhd-läkemedel. Ännu en utredning ska alltså göras kring det som alla som är någorlunda insatta redan vet. Det är lätt att förstå professor Sven Böltes frustration i Svenska dagbladet där han utbrister ”Politiker förstår absolut inte vad adhd är”.
”Alla” vet att förebyggande arbete är helt avgörande för hur bra eller dåligt det går för elever med adhd i skolan. ”Alla” vet också att elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, npf, som adhd och autism, inte får det stöd de behöver för att klara av skolan. Fenomenet med barn som vägrar att gå till skolan och i stället isolerar sig i hemmet, de så kallade hemmasittarna, drabbar nästan uteslutande elever med npf. Även bland de elever som i stället blir stökiga och utåtagerande finns en överrepresentation av npf.
Trots att alla elever, oavsett förutsättningar, enligt skollagen har rätt att nå inte bara kunskapsmålen utan sin fulla potential, vet också ”alla” att det krävs en diagnos för att få särskilt stöd. För att få gå i specialanpassade resursskolor behövs det dessutom oftast en autismdiagnos i kombination med adhd-diagnos för att ens få ställa sig i kö. Föräldrar och lärare ber om npf-utredningar för att ge barnen en chans.
Hur kommer det sig att det som ”alla” vet ändå inte görs? Jag tror att anledningen är att det saknas nationell statistik på samma sätt som det finns statistik för socioekonomiska skillnader, etnisk bakgrund och bostadsförhållande. Statistik som är minst lika känslig som neuropsykiatrisk diagnos (npf). Argumentet att det skulle vara integritetskränkande att samla in sådan information, även på aggregerad och avpersonifierad nivå, har dessutom avvisats av en enad funktionshinderrörelse som länge uppmärksammat problemet med att elever med dessa diagnoser är osynliggjorda i uppföljningar och analyser av elevprestationer. Detta blev smärtsamt tydligt när den parlamentaristiska Skolkommissionen presenterade sitt slutbetänkande 2017. I kommissionen hade man analyserat skolan på längden och bredden men ytterst flyktigt berört npf. Jag och min kollega Malin Holm från föräldranätverket Barn i Behov var inbjudna till pressträffen och när vi ifrågasatte varför det inte fanns någon ordentlig analys av elever med npf fick vi det korta och avvisande svaret att det inte finns nationell statistik och därför kan det inte undersökas.
Lösningen måste vara att göra skolan mer tillgänglig för olika typer av barn och olika typer av inlärningsbehov och att föra statistik över hur det går för elever med npf.
LÄS MER:
Jiang Millington: Behandlingen av NPF-elever borde leda till självrannsakan
No responses yet